Stöd svenskprepper.se




RSS-flöden

  • Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.

Tjock, lat och jävligt omotiverad

Jag vill börja med att säga att jag är en lat människa. Eller väldigt, väldigt bekväm som min vän Coffe gärna kallar sig själv. Jag har alltid varit en en lång, bred och stor människa. Jag har alltid kunnat falla under kategorin tjock. Många har svårt att se den självbilden, men jag vet exakt hur det är, och hur mycket värre det har blivit de senaste åren. Jag har faktiskt inga större problem med att vara en stor kille, rentav tjock. Det är den jag är, och jag kommer aldrig vara smal, om jag så rent teoretiskt skulle droppa allt kroppsfett skulle jag fortfarande ha en bit ner till tvåsiffrig vikt, och jag skulle inte ens komma i kläder i storlek XXL. Jag är fat and big boned, för att parafrasera Eric Cartman. Jag har breda axlar, jag har enorma händer, jag är två meter lång och har storlek 48 eller mer i skor – och för att släpa runt på den här tjockisen varje dag i över fyrtio år så har jag tränat upp en hel del muskler. Jag är stark som fan, men saknar helt kondition, jag har inget som helst flås och ingen uthållighet mer än mitt pannben.

De sju åren jag bodde i Amsterdam så cyklade jag massor, och även om det inte är vidare gott om uppförsbackar, så gör det en enorm skillnad att röra på sig mycket. Jag cyklade glatt in till stan, det var om jag inte missminner mig 7 eller 8 kilometer enkel väg. Till jobbet hade jag 18 kilometer, och jag älskade att cykla den biten. När jag inte cyklade så gick jag, om än så bara till och från spårvagn, metro och buss så blev det några kilometer varje dag. I Amsterdam gick jag även käpprätt i väggen – något jag har skrivit om här på bloggen innan – och jag fortsatte banka skallen i samma oförändrade takt till samma fasta slavtrumma i ytterligare tre år efter det.

När jag äntligen insåg att det måste bli en ändring och flyttade till Sverige igen så kom allting jag lyckades hålla undan i så många år därnere. Jag rasade ihop helt. Jag kunde inte gå in i en mataffär utan att få panikångestattacker som gjorde att jag trodde jag skulle dö, jag kunde inte umgås med människor, jag blev arg som en hormonstinn tonåring för allt och inget, och jag klarade inte av ljud, ljus och andra syn- och hörselintryck. För att motverka den depressionen som alltid kommer i släptåg med utbrändhet och panikångest så började jag med olika KBT-övningar med bra resultat. Jag klarade mig undan det mesta av de depressiva delarna, även om hypersensitiviteten kanske framstod som depressiv när jag fick gömma mig i mörka tysta rum och ogärna umgicks med människor.

En annan nackdel med att flytta hem från Amsterdam var att den så väl fungerande och där relativt lagliga cannabisen som hjälpte mig enormt mycket med min artrit och flera andra problem inte var något jag kunde fortsätta nyttja, eftersom Sveriges lag om cannabis baseras på att hemska jazznegrer (dåvarande rikspressens ord) på 30-talet bjöd unga svenska flickor på Nalen på dödsknark, och för att Socialstyrelsen gjorde en ofullständig och uppåt väggarna fel utredning på 70-talet där människor som Kenta och Stoffe var normen. Lite mer värk var precis vad min kropp behövde. Som tur är finns CBD-olja, och den hjälper mig mer än jag trodde den skulle. För er som inte tror på mumbojumbo så är alltid CBD en av de aktiva substanserna i cannabis som hjälper just mot smärta.

Kemiskt så var min kropp helt i obalans, och jag började få problem med att mitt höger underben var väldigt svullet. Svenska läkare tyckte hundra olika saker och inget var rätt, och skickade mig hit och dit och alla prover visade på att det var något annat. Efter ett par månader fick jag ett rejält sår på insidan av benet, som en fantastiskt bra sjuksköterska konstaterade var ett venöst bensår, ni vet ett sånt där som människor som är 200 år gamla får. Och jag. Efter bara ett par dagar med en numera formidabel fucking krater i mitt ben på 7x9x2cm (ja, klart den hade djupmått…) så påbörjades min två år långa resa med dåliga behandlingar, utbytta läkare och sjuksköterskor som borde blivit av med sina legitimationer för längesen. Och en, väldigt väldigt bra distriktssköterska som till slut tog sig an mitt ben och fixade nästan allt.

Efter nästan exakt två år och tre större infektioner var mitt sår läkt, och idag har jag bara lite svullnader kvar – förutom helt hilarious missfärgningar på mina underben, lila- och brunfläckiga ben är precis det som gör att man nånsin vill ha shorts på sig. Men det är okej, jag har ändå skräddarsydda kompressionsstrumpor av tyskt pansar på mig. Benproblemen gjorde då att jag inte kunde röra mig så mycket som jag är van vid, då jag hela första året helst skulle ha högerbenet i högläge så mycket jag kunde, och dessutom hade skitont. När jag sen kunde börja gå och röra mig ordentligt var högerbenet jättesvagt med även i mitt välisolerade fall synligt minskad muskelmassa, vilket i sin tur innebar att vänsterbenet och ryggen fick kompensera… och voila, mer smärta och ingen kraft någonstans till slut. Jag kunde alltså inte kliva upp på en stol med något av benen först, eftersom jag varken litade på bärkraften för hävandet eller kvarståendet i högerbenet. Knappt halvvägs genom livet, en tid när jag skulle vara i min prime. Följden blev mer stillasittande. Att jobba med IT innebär ofta en hel del sittande i tjänsten, och till slut säger rumpan eventuellt tydligen ifrån.

Det här duger fan inte, helt enkelt.Om det var allt stillasittandet eller bara slumpen som avgjorde att jag en dag vaknade och hade en skinka stor som om jag vore en Kardashian vet varken jag eller de doktorer som har behandlat mig. Samtidigt mådde jag väldigt fysiskt dåligt, och efter de tre tidigare infektionerna kände jag igen de rätt så specifika symptomen alltför väl. Det var jävelskap på gång i kroppen, och min ena jättesvullna skinka var antagligen boven i dramat. Samma kväll gick svullnaden ner, därför att innehållet hittade ut – life finds a way – en väg som saker inte ska hitta ut. Med mitt nya kroppshål åkte jag akut till sjukhuset där de konstaterade sepsis, en blodförgiftning som var av särdeles allvarligt slag. Rentav livshotande. Operation nästa morgon och efter ett par dagar kom jag hem. Hemma orkade jag vara uppe en halvtimme om dagen de nästkommande månaderna, jag sov mest och mådde som en utbajsad säck potatis. Det här gjorde, som du kanske har förstått, att jag rörde mig ännu mindre, mest eftersom jag låg till sängs hela tiden som den observante läsaren förstått. Det medförde även att jag fortfarande såhär ett halvår senare, inte riktigt vågar sätta mig på en cykelsadel – det räcker med en trästol och ett par timmar för att jag ska börja blöda ur ett hål min skapare inte har satt dit.

Jag kunde inte gå ordentligt på två år och är fortfarande helt skev. Jag har inte kunnat cykla på hela våren och sommaren, och här sitter jag nu. Orörligare och stelare än nånsin, helt utan något flås, och lederna värker som bara den, dessutom har jag lagt på mig märkbart mer vikt. Det har stundvis varit så smärtfyllt att jag har blivit andfådd och fått tårar i ögonen bara av smärtan.

Så vad har egentligen allt detta med prepping att göra? Att vara fungerande i kroppen är en väldigt viktig prepp, att kunna gå, cykla och skutta i berg långt är väldigt behövligt om man behöver bugga ut utan tillgång till bil eller annat fordon. Att dessutom ha en bra grundkondition och rörlighet är dessutom väldigt fördelaktigt för ens välmående överlag och ingenting man inte nånsin inte behöver. Så nu har jag bokat möte med en fysioterapeut på ett rehabcenter för att först och främst få balanserat upp styrkan i benen kontra ryggen, och således stärka det som alla coola kids kallar sin core. Sen få upp flåset, med så kallad cardio. Styrka överlag behöver jag faktiskt inte jobba på så mycket, mer än för fettförbränningen. Jag vill givetvis gå ner i vikt, men framförallt öka i smidighet och minska i omfång. För det här duger fan inte, helt enkelt.

Tjock, lat och jävligt omotiverad då? Det kommer jag nog med vara resten av livet. Det är lite av min personlighet, den här världen gör rätt mycket för att kväsa ens motivation. Men jag har börjat inse att det med min konvalescenstid har tagit farliga proportioner, och verkan är alltid farligare än orsak. Om jag vill kunna leva ett bra och hyfsat långt och rörligt liv, kunna med att kalla mig för prepper – vi minns allihop vapengalningen Big Al i permobilen i plojserien Doomsday Preppers – och det är helt enkelt inte tillräckligt bra prepp att inte fungera som man ska fysiskt. Jag kan vara lat, jag kan vara tjock, men jag vill kunna röra mig vettigt eller åtminstone så gott jag kan med mina förutsättningar som vardandes lat tjockis.

Det har varit väldigt mycket användande av ordet jag i den här texten, något jag normalt försöker undvika, men just nu är det okej för det här handlar enbart om mig, även om jag kanske kan inspirera någon annan att ta tag i något de haft ett problem med länge. Min vän Åsa skrev en väldigt bra text för ett tag sen på Apkalypso om att man skulle tänka på vad man hade för mottagare på sin text, och hur man skulle nå fram till denne genom sitt skrivande. Den här texten är till mig, det här är jag pouring my fucking heart out till mig själv. Ren jävla terapi. Samtidigt är den till de av er som känner mig på ett lite mer personligt plan – det här är egentligen ingen svår text att skriva, men för en livslång tjockis är ett erkännande om att vara just en tjockis utan att avfärda det med humor något som är rejält jävla känslosamt. Jag skrev det här för mig, och jag gör det här för mig.

Har du någon i din närhet som behöver en spark i arslet? Hjälp dem gärna, det är ibland svårt att ta steget när det är sig själv man behöver övertala. Kärlek är en bra prepp, och ni som har sparkat mig i arslet de här åren är värda all min kärlek.

Prepping framkallar osäkerhet

Idag var journalisten och författaren Anna-Maria Stawregård gäst i Nyhetsmorgon i TV4 – du kan klicka på respektive bild nedan för att se de två inslagen hos TV4Play. Jag vill börja med att säga att Anna-Maria är en relativ nybörjare på det här med prepping, men har tagit till sig många sanningar genom intervjuer hon har gjort med bland andra Urvaken och mig till sin bok, Prepping: Att hoppas på det bästa, men att förbereda sig på det värsta, som kommer ut i dagarna. Hon presenterar i båda klippen en grundläggande mentalitet när det gäller att vara förberedd, detta motsvarar alltså ungefär det enligt mig alldeles för otillräckliga 72 timmarna som staten proklamerar är ditt eget ansvar. Det här är ungefär vad jag skulle rekommendera någon, för att inte helt skrämma livet ur dem. I realiteten är egentligen allt under en månad av total självförsörjande på skydd, värme, vatten, mat etc helt förkastligt – eftersom statens krisberedskap och självförsörjande för medborgarna är noll. Inget. Inte något.

När du då ser Peter och Tildes genomgående reaktioner så är det flams och trams, små försök till raljerande och andra rätt så barnsliga försvarsmekanismer vi har sett i nästan all tv-media som har snackat prepping. Deras kroppsspråk säger dock tydligt precis tvärtom, hur detta slår an en sträng av hur allvarligt det faktiskt är, eftersom Anna-Maria berättar om allt med sån självklarhet. Hon fastställer att Sverige inte har några beredskapslager, och att myndigheterna svär sig fria från ansvar för medborgarna, och sen ställer Tilde den frågan som alla alltid ställer – ”Vad för scenario preppar man för?”. Här har jag blivit lite luttrad, då jag har fått den frågan hundratals gånger. Det är alltid effekterna man preppar för, inte scenarier – och effekterna är nästan alltid samma sak. Såhär fortsätter det, med fniss och flams från programledarna, och försök till seriositet från Anna-Marias håll. Jag undrar vad Peter och Tilde tänker efter sändningen? Kommer de titta lite fundersamt i skafferiet där hemma ikväll? Kommer de ta något steg, kanske köpa en extra konserv nästa gång de handlar, eller kommer de fortsätta lalla runt i en bubbla där de kan låtsas att allting är jättebra och att mat finns på Ica?

Anna-Maria tycker jag gör ett bra jobb med att presentera hur svenska preppers är till skillnad från den rådande myten, och hon får fram bra basic-grejer med prepping och hur du kan skaffa dig en grundberedskap och gällande matförrådet framförallt devisen preppa vad du äter, ät vad du preppar. Jag tror att hennes bok kommer vara ännu mer av en avdramatisering av vad prepping egentligen är, och hoppas att många av er kommer att läsa den och lära er mycket.

Som vanligt när prepping avhandlas i statsmedia eller deras halvstatliga kusin TV4 så ökar besökarantalet på den här bloggen och andra svenska preppingbloggar enormt mycket. Så viljan finns där hos folket i Sverige, nu är det bara dags att de skrider till handling med. Här är senaste veckans googletrend på söktermen ”prepping” i Sverige, det är tydligt att Nyhetsmorgon sändes idag.

Med det här sagt så är givetvis allt preppande bra preppande, och den som är förberedd för 72 timmar har 72 timmar mer respit för stor eller liten SHTF-händelse än de som inte är det. Vill du lära dig mer? Läs min och andras bloggar, engagera dig under t.ex. #prepperSE på Twitter, titta runt på Youtube – det finns hundratusentals timmar med vettig information där ute. Krisberedskap är att ta ansvar.

Strandsatt med min EDC som enda vän

Jag befinner mig just nu på lantstället, eller min BOL om man så vill, i södra delarna av Norrland. Här har vi i familjen en gammal Mazda som vi kör med när vi är häruppe. Perfekt om man t.ex. kommer med tåg till närmaste stora stad. Det är en trotjänare, som har tuggat på bra under åren sen den köptes ny, och det enda större som behövts bytas har varit oljetråget som rostat sönder.

När jag häromdagen skulle skjutsa in min far och plastmor till den större staden, så tyckte jag att bilen lät lite mycket. Plastmodern hade konstaterat det dagen före med när hon varit ute för att plocka lingon. Jag avfärdade det som att kanske en sten hade slagit hål på någon del av avgasröret – det borde ju kunna ge med sig såhär snart 20 år efter leveransen från fabrik – men det hade inte varit några som helst bra-att-veta-kommentarer om rost någonstans på bilbesiktningen några månader innan, och sen dess hade den inte gått många mil.

Så, när jag har släppt av dem vid tågstationen i den stora staden och ska göra några ärenden, så inser jag att den nu låter riktigt, riktigt mycket. Såpass mycket att Volvoraggare blev avundsjuka på det coola ljudet och hundar började skälla på mig när jag passerade. Tar en titt bak på bilen och inser att hela slutljuddämparen och allt hänger ner halvvägs till marken, vilket oftast inte är ett bra tecken. Inser att den här upphängningen har bestått av två pinnar som numera inte existerar, konstaterar att jag inte kan fixa det med stråltråd och svordomar. Åker med ett fruktansvärt brötigt ljud upp till Mazda och säger att jag behöver ha hjälp med att fixa det här, och de tar glatt emot den. De hade tid om en vecka, och jag lämnar ifrån mig nycklarna.

Då det finns Falck Vägassistans på bilen och jag hade ett svagt minne om att man kan få hyrbil ett par dagar utan kostnad genom dem, så ringer jag upp dem och förklarar situationen. Tyvärr är det så skevt att om de inte bärgar bilen så hjälper de inte till i övrigt heller. Jag skulle alltså låtit bli att spara 1500 spänn till dem och ställt mig vid vägkanten och blivit bärgad upp till Mazda, för att få hyrbil. Skit händer.

Klockan var nu 16-ish och jag funderade på mina alternativ. Jag kollade upp bussar ut till lantstället, men de gick inte närmare än 1.5 mil därifrån till den lilla byn. Med lite välvilja och en lokal chaufför från bygden kanske man kunde fått åka ända hem, men det var dumt att chansa, då många turer körs av anonyma chaufförer från den stora staden. Då är nästa tanke buss dit, och sen taxi? Eftersom närmaste taxi är i den stora staden så är det en helt okristlig framkörningsavgift till den lilla byn. Ringa en vän? Närmaste människa är 13 mil bort – vilket i sig inte är vidare långt för en norrlänning – men så var det ju det här med att folk jobbar med. Då kom den smarta idén att kolla upp hur billigt man kunde få ett hotellrum, jag menar, vem vill till den där jävla staden på en tisdag?

Efter lite letande på mobilen så hittade jag ett okej pris på hotellrum via den stora hotellbokningssajten, 750 spänn inklusive frukost. Då jag har lärt mig att alla extrapriser på den inte alltid är så himla bra, så tänkte jag att jag dessutom ringer hotellet, och det var ju himla bra tänkt eftersom samma typ av rum kostade 500 spänn hos dem. Bokat och klart ger jag mig iväg dit, och inser när jag kommer upp mot hotellet att det här ser ut som ett sjukhusområde, och jag känner igen namnet. Så klart det är ett gammalt mentalsjukhus som har huserat ungefär alla kriminellt sinnessjuka kända brottslingar vi har i Sverige. De har dessutom varit ledande i Norden på lobotomi under flera år, med över 700 ”lyckade” lobotomeringar. Himla käckt ställe att renovera till ett hotell!

När jag hade checkat in och blivit förvånad över hur trevligt och rymligt rummet var, trots den landstingsliknande inredningen och den spooky korridoren utanför så omgrupperade jag och funderade på mina behov det kommande dryga halva dygnet till min buss gick hemåt. Skydd och värme var avklarat, nu behöver jag något att äta och dricka, och det vore trevligt med lite underhållning. Jag åkte ner till stan igen, där jag köpte på mig lite kvällsmat och även en kontakt för 230V -> USB som jag av någon konstig anledning inte hade i min EDC. Två powerbanks med en tillhörande sladd hade jag med mig, men ingenting för väggström.

Väl uppe på hotellet igen efter att ha kostat på mig att ödsla lite telefonbatteri på geocaching inne i stadens centrum så åt jag min kvällsmat, och inloggad på hotellets utmärkta wifi fick min telefon och Netflix vara underhållningen för kvällen.

Sammanfattningsvis är jag väldigt glad att jag hade med mig min EDC, men jag behöver onekligen utrusta den lite mer åt min större EDC:s håll, för det kan ju hända att man blir strandad såhär igen, och då känns det ju lite onödigt att behöva köpa saker man redan har.

Att utrusta min mindre EDC med inom snar framtid:

  • En 230V adapter för varje sak i väskan som kan behöva det
  • Att alltid bära med mig min e-boksläsare för underhållning
  • Att kanske bära med mig min tablet som jag ändå sällan använder, för underhållning?
  • Ny vacuumpackning av en uppsättning t-shirt, strumpor, boxers
  • Skaffa en liten necessär för tandborste, tandkräm, deo, våtservetter
  • Utöka till två powerbars/Snickers/något gott och lite mättande
  • Att alltid bära med mig mössa och tunnare handskar på våren/hösten (på vintern på mig)

Vad jag redan idag har i min EDC kommer snart i ett inlägg, det är nästan färdigskrivet. Vad har du i din EDC som du inte kan vara utan?