Stöd svenskprepper.se




RSS-flöden

Vadå prepper?

Vadå prepper? Är det inte lite fånigt att kalla sig prepper?

Den här frågan, eller snarare smått aggressiva påståendet i frågande form, får jag väldigt ofta. Inte helt sällan från människor som älskar att placera in sig själv och andra i fack, men det handlar ju då om saker som de tycker är bra, så då är det tydligen en helt annan sak. Absolut är det fånigt, som de flesta etiketter man ger sig själv eller andra. Men är det inte praktiskt att säga prepper istället för personlig-krisberedskapare? ha-tillräckligt-mat-och-sånt-hemma-människa? vara-jätteförberedd-på-effekten-av-alla-kriser-som-är-troliga-i-vårt-närområdeare? Det är precis som så många andra epitet vi ger oss själva eller andra en enkel förklaring på vad det är för människa. Men väldigt sällan stämmer det överens med vad folk tror att man gör, ni vet som de där ”roliga” bilderna som cirkulerade för nåt år sen med ”what I think I do”, ”what my mom thinks I do” osv. Testa bara att bildgoogla på ”prepper” och titta vad du ser där. Är det en representativ bild av vad en prepper är, tycker du? Här är en hint: Om du svarar ja på den frågan har du fel.

Så här ser i stort sett aldrig en prepper ut

Så här ser i stort sett aldrig en prepper ut

En tjej som skaffar sig en systemkamera med kitobjektiv och instagramkonto är inte automatiskt en fotograf bara för att hon tycker det. En snubbe som har klistrat på dekaler på sin bil sysslar inte med bilar bara för att han tycker det. En person som har lurat ett företag att betala denne för att sitta på Twitter och retweeta saker är inte en sociala medier-expert bara för att ja… du vet, det är så jävla fånigt. Men ändå är vi snabba med att ge oss själva och andra dessa epitet, som att man inte måste uppnå någon som helst minimistandard för att kalla sig något som ju är ett specialistområde, som kräver kunskap och erfarenhet. Det genomsyrar samhället idag, allt ska hända direkt, alla ska ta all hänsyn till mig mig mig mig och mina låtsastitlar och vad jag jag jag tycker.

Jag använder begreppet prepper för att jag är bekväm av mig för att folk ska veta och tro ungefär vad jag gör, men framförallt för att jag helt och fullt uppfyller alla tänkbara rimliga krav för att kalla mig det. Jag tycker det är en stor skillnad mot att inte göra det, det är helt enkelt falsk marknadsföring och man är inget annat än en poser. Det är även praktiskt att kunna skrämma bort trångsynta idioter, och öppna upp för intressanta diskussioner med vettigare människor med ett enda enkelt ord. Men ska jag vara helt ärlig pratar jag hellre om krisberedskap och logik än prepper och preppande när jag är bland the sheeple, eller fårket på ren svenska.

Många säger att preppers är lätta att känna igen på stan, pga deras MÖPighet eller att de klär sig i praktiska slitstarka kläder, och har specifika accessoarer som paracordarmband och minst något militärgrönt. Det stämmer väl till en viss del, men är långt ifrån en sanning. En vettig prepper har förstås aldrig ett behov av att synas eller höras om h*n inte vill, det är ju en rätt så grundläggande del av ens opsäk att vara den grå människan i mängden. Att omärkt kunna glida ut i periferin och försvinna.

Här är den skittråkiga sanningen om preppers, för er som trots min text fortfarande romantiserar uttrycket: En prepper är oftast en människa som har ett rejält förråd av mat, vatten och andra förnödenheter, som har möjlighet att värma sig och klara av ett längre avbrott i infrastrukturen som vanligt folk är så enormt beroende av idag. Visst finns det preppers som är vapentokar, skogstomtesurvivalister och galna nazister, men de saknar nästan alla en enormt viktig sak: Vänner som även de är förberedda på sämre tider, och som är beredda att dela med sig av förråd och kunskap. Skiter du helt i att förbereda dig ens på ett par dygns strömavbrott får du nog svårt att övertyga en prepper om att få lite av deras mat när du är hungrig och frusen. Har du en grundläggande krisberedskap i hemmet är visan en helt annan. Preppers är för det mesta enormt generösa människor, men även enormt principfasta. Ensam är inte alls stark, och ignorant är svag. Och hungrig. Och i slutändan inte kvar.

Jag är prepper för att kunna ta hand om mig och de mina vid en större kris. Bara genom att ha några dagars förnödenheter hemma blir du inte en belastning för samhället och dess absurt underdimensionerade krisberedskap när något händer, och har du ännu mer kan du hjälpa andra nära dig. Även om du inte har möjlighet att odla din egen mat, hugga ved för värme, skaffa ett hus åt helvete i skogen och ha höns och getter, så kan du börja med att vara minsta möjliga förberedd, och fortsätta därifrån. Övertala dina vänner och de omkring dig att göra detsamma, för deras egen skull.

Som det ser ut i omvärlden idag kommer det behövas, väldigt, väldigt snart.

Stress, hipsters och smurfbykommunism

Att jobba inom IT kan vara, och har absolut tidigare varit för mig, otroligt stressfyllt. Jag tror det gäller de flesta kontorsjobb på större företag av idag, där vi mer eller mindre jobbar för en osynlig chef och vår insats konstant mäts i irrelevanta excelrapporter med skitfula grafer. Utmattningssyndrom är något jag för några år sen i min ignorans trodde bara hände Blendrökande soc-kärringar som var lata och inte ville jobba mer på sitt skitjobb, men oj så fel jag kunde ha. De senaste åren har jag varit helt förstörd både fysiskt och psykiskt, och har upplevt i stort sett alla de vanligaste symptomen på utbrändhet – som det tydligen inte får heta längre. Trots det är det precis så jag har känt mig – utbränd. Som en stump stearin nästan helt utan någon veke kvar. Kraftlös, viljelös, motivationslös, orkeslös. Massa sorters lös. Det har sakta blivit bättre med tiden, och jag jobbar nu i en takt som passar mig, och gör lite mer av det jag tycker om och mycket mindre av det jag inte tycker om. Jag har anpassat mitt liv efter mig, inte efter andras skitförväntningar och löjliga mallar.

Häromåret kunde vi se den omdebatterade SD-ledaren Jimmie Åkesson i den lika omdebatterade intervjun på fredagsmysprogrammet Skavlan. Om vi för en sekund bortser vad vi rent generellt tycker om ärkenazisten Åkesson eller skjutjärnsmysfarbrorn Skavlan eller ens diskussionen dem emellan så kvarstår faktum att Jimmie tydligt var trött, ända in i själen. Han visade tydliga stressymptom, en speciell sorts uppgivenhet som är väldigt svår att fejka. Han medgav även att han gick på mediciner för att orka med sin vardag. Jag tvivlar inte en sekund på att den pressen han utsattes för internt inom partiet, men framförallt externt från journalister och olika anti-SD-röster under valrörelsen sakta men säkert bröt ner honom totalt. Tänk dig själv hur jävla hemskt det måste vara för honom – för jag antar att Jimmie Åkesson själv inte tycker Jimmie Åkesson är så hemsk, ett äckligt rasistsvin, en fårknullande knätofsbärande bonnjävel och alla andra saker han med all rätt har blivit kallad.

Foto: SVT – Eftersom de låtsas vara public service äger jag som del av allmänheten rätten att publicera bilden

Låt mig klargöra: Jag tycker Åkessons åsikter är vidriga. Jag tycker han verkar vara en riktigt hemsk och vidrig person, en kallsinnad nazist utan hjärta, med ett följe av relativt hjärndöda idioter som väljare. Jag tycker däremot inte att hans utbrändhet är något han förtjänar, för utbrändhet är hemskt, och han visade dess sanna ansikte på Skavlan. Uppgivenheten.

Hipsters är ett lustigt fenomen där många av yttringarna är att man vill gå back to basics, med manliga saker som skägg, hantverk, självhushåll med surdegar, korvstoppande och egna kycklingar – samtidigt som man vill bo kvar i absoluta centrum av en världsstad och jobba på ett flashigt ställe som gör att man har råd med livsstilen och de svindyra ”basic” kläderna. Resultatet blir att de flesta framstår som någon slags posers som vänder kappan (eller snarare flanellskjortan) efter vinden. Att hipsters har fått större och större bredd på definitionen och fler människor anses vara hipsters tror jag är ett resultat av avskärmningen som det moderna samhället ständigt går mot, där vi lever mer och mer perfekta liv online, och gör färre faktiska saker tillsammans. Vardagens fula tryne får för allt i världen inte visas, då blir man blockad eller unfollowad för att man är tråkig och inte ball. Jag kan dock förstå deras längtan efter riktiga saker, eftersom de flesta jobb idag har ett innehåll som bara handlar helt om virtuell bullshit som inte spelar någon som helst roll på riktigt.

Såhär är det: Har du ett arbete som blir värdelöst om någon stänger av strömmen så har du ett låtsasjobb. För att motverka denna gnagande känsla försöker då alla dessa människor att få gjort något riktigt, något de kan ta på, något att vara stolt över att ha framkallat något fint ur något rått och obearbetat.

Att ha den här längtan efter något att ta på, något riktigt, är en effekt som i mångt och mycket är samma sak som utbrändhet, förlåt, utmattningssyndrom. Man jagar den moderna draken som är karriär, pengar, den eviga lyckan att posta vackra och fina saker på Facebook och mitt i alltihop ställer sig väldigt få och undrar vad som egentligen sker med oss. Vad jag egentligen säger? Att hipsters i all sin löjlighet är en positiv respons på en negativ stress, och att flera av dessa hipsters antagligen skulle mått mycket sämre utan att hipstra loss med allsköns hands-on hobbies.

Jag tror att i ett SHTF-scenario, och framförallt efter vilket större event som nu än kommer att drabba oss i snar framtid, så är det viktigt att ta lagom stora delar av varje kaka och lägga ihop till en bra blandning. Jag kallar min variant för smurfbykommunism. Varje individuell smurf har allihop en speciell talang eller uppgift i sin by, och den är en del av en större väloljad maskin inte helt olik en stalinistisk våt dröm. De lallar runt och jobbar väl inte så jättehårt och verkar rätt så skönt pårökta, med någon slags fungerande variant på sex timmars arbetsdag och/eller island time, samtidigt som de get shit done och biter ihop när det behövs. När stora elaka Gargamel kommer så går alla in i något slags välorganiserat försvarsläge och spöar skiten ur både Gargamel och hans katt på ett särdeles effektivt och uppfinningsrikt sätt. Det är precis det här jag vill ha. Jag vill bo med människor jag trivs med, göra något meningsfullt som jag trivs med, i en takt jag trivs med. Jag vill även gå till gemensam kraftfull attack mot de som hotar vårt sätt att leva i vår lilla sköna smurfby. Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi levde i mindre samhällen, i bystorlek. Att kommunism utan staten och Stalin och Lenin och gulags och folkmord och allt annat käckt egentligen är libertarianism gör det hela bara ännu bättre. Men smurfbykommunism är ett roligt ord.

Om vi bara kunde sluta jaga låtsassaker och låtsasstatusar i en låtsasvärld.

Det var 2016 det

Eftersom precis alla andra skrivit årskrönikor och alla publicerar dem samtidigt, så tyckte jag det var vettigt att släppa min ett par veckor in på det nya året. Käckt va? Det har hänt väldigt mycket år 2016. En hel del dåligt, och en hel del bra. Som prepper påverkas man mer än man tror av samhället, trots att man försöker göra sig oavhängig i största möjliga mån. Det är tyvärr svårt att stå helt utanför samhället och dess påverkande krafter så länge man bor mitt i det, om man inte vill bli yrkeskriminell eller riksdagspolitiker.

Massa människor har dött 2016. En pytteliten bråkdel av dessa var kändisar, och därför brydde vi oss extra mycket om dem eftersom media har sagt till oss att göra det. Själv förlorade jag min morfar under senare delen av året, men han var nästan 200 år gammal så det var helt okej och faktiskt hans tur nu. Han hade varit multisjuk länge och har det nog mycket bättre nu, oavsett vad man tror händer efter döden. Det gör att jag har lite blandade känslor för hans bortgång… skönt för honom, men tråkigt att han inte finns kvar hos oss andra. Hur det här har med prepping att göra? Då han bodde i huset intill och jag var en av de som tog hand om honom i vardagen så var han även en av dem jag preppade för, och hade med i mina krisberedskapsplaner. Preppande har ju med ens närmaste verklighet att göra, varje dag. Hans hus och verkstad innehöll dessutom en hel del matnyttigt, som jag delvis får försöka styra upp på annat håll när hans hus säljs så småningom.

Omvärlden pekar mer och mer på någon form av SHTF-scenario, och även de mest kritiska röster börjar förstå att det är allvar nu, och att det finns ingen kridsberedskap som tar hand om individer och familjer i någon större utsträckning. På bilden härunder ser ni ett par rader på Facebook från en av mina vänner som länge varit rätt skeptisk till ens minsta lilla hemmapreppande, trots att jag har sagt att eftersom de har ett barn, så måste de åtminstone följa myndigheternas uppmaning om 72 timmar, för sin egen och för barnets skull. Att vara beroende av stat, kommun och dess organisationer bara några timmar in på ett större ström- eller vattenavbrott är inte hållbart idag. Det händer för mycket knasigt i omvärlden för att vi egentligen ska veta vart allt är på väg, och vad som kommer att hända om en vecka, om en månad eller ett år.

För att prata om något roligare, så var ett av årets stora höjdpunkter definitivt #prepperSEmeeting2016 nere i Skåne. Så otroligt kul att få träffa nya och gamla vänner och tillsammans skapa minnen för livet.

En sak som slog mig när vi grillade på lördagskvällen var den omedelbara samarbetsviljan, allt ifrån att göra grillspett tillsammans till att duka och duka av, dela med sig av sin mat och se till så alla blev nöjda och glada. Upp mitt på bordet med allt, och dryck och mat trugades. Vi hade mat till åtminstone dubbla mängden människor, men vi gjorde så gott vi kunde för att äta upp den – och misslyckades förstås kapitalt. Efteråt bjöd undertecknad på olika romsorter, och @PariPrepp bjöd på cigarrer medan vår värd läste första kapitlet ur sin kommande bok (skriv nu klart för helvete!). Vi hade på nästan ingen tid alls blivit goda vänner allihop, eftersom vi i mångt och mycket bara behövde fylla i de saker som vi inte redan visste om varann efter allt vårt pratande online. Det var tydligt att den så väl förekommande preppermyten ensam är stark nu effektivt var helt och fullt dödförklarad. Efter att ha umgåtts lite med de som finns i min närhet under resten av året, så ser jag fram emot att träffa allihop i sommar igen, och säkert på andra tillställningar med.

Kött fifan

Mätta blev vi

Rom och cigarrer ger starka preppers

Cigarrer fungerar mycket bättre som myggskrämma än apotekets Mygga. Slutsatsen är således: preppa cigarrer.

Så, politik då ja. Det är kanske lite dumt att blanda politik och preppande, men ni som följer mig på twitter vet att hålla käft och att inte framföra min politiska åsikt är inte mina starka sidor. Jag försöker dock hålla politik borta från denna bloggen, men när läget på riket och samhället inkräktar rejält på min roll som prepper, så är det svårt att låta bli.

Jag skäms inte för att säga det rätt ut; jag är en stolt libertarian. Jag tror på individens frihet och förmåga. Jag tror inte på statlighet, skatter och det faktum att de flesta offerlösa brott idag är helt eller delvis av kommersiell natur. Då kan ni förstå att det är svårt att just hålla käften i ett land som styrs av ofärdiga idioter som utnämner fackpampar helt utan riksdagserfarenhet till statsminister, en 12-åring till utbildningsminister, julmustvetare till terrorexpert och programledare från Disneydags till kulturminister. Sen är det en helt och hållet tandlös höger, som trots namnet Alliansen sällan tycker ens i närheten av samma sak, inte jobbar tillsammans för att plocka bort socialismen från Sverige trots hundratals möjligheter, och har inte ens en gemensam budget. Var och en för sig är de inte vidare mycket till annat än sosserier det heller, se bara på Folkpartiet som envisas med att kalla sig Liberalerna, trots att de vill förstatliga skolan och helt och fullt saknar någon tillstymmelse till liberal politik.

Miljöpartiet hatar miljön, kvinnor och svenskar, VPK är girigbukar som bara vill höja alla skatter till 100%, och så fort F! tycker någon endaste sak så börjar jag bara skratta okontrollerat åt tokigheterna – sådana genomhjärndöda dumheter är imponerande att de kan komma fram till. Kvar i vänsterledet finns Putin-finansierade Sverigedemokraterna – ja, du trodde väl inte att SD var höger bara för att övriga socialister har mässat det i alla år? Ett parti som inte är för demokrati, och inte gillar Sverige. Jag menar, till och med sossarna är vad de heter. Sossar. SD är Sverigefientligt, svenskfientligt och nationalsocialistiskt. Kvar är ett gäng periferipartier som Medborgerlig Samling, Piratpartiet och Liberala Partiet. Allihop väldigt bra på sina sätt, och jag skulle gärna se dem alla med en bit makt var. Men det kommer nog tyvärr inte hända. Så ja, jag är enormt politiskt uppgiven inför valet 2018, och jag tror tyvärr inte 2017 och 2018 kommer göra något alls bättre på den svenska politiska arenan när det verkar vara sån otrolig avsaknad av politiska cojones. Fast, man ska inte ropa nej för att man har hål i häcken, vad som helst kan ju faktiskt hända.

Alla dessa fånar ska alltså bestämma över oss och vår säkerhet. Det är skrattretande och skitlöjligt.

Preppers fortsätter att bli hånade, inte sällan från vänsterkanten. Det påpekas gärna att det är män som gör det, och att det minsann var samma sak som någons farmor gjorde i en stuga på 1800-talet och då kallades det minsann bara livet. Vänstermänniskorna som gör detta framstår genom sitt smutskastande som livrädda för att andra människor väljer att ta ansvar själva, och vågar vara individer istället för att man ger alla pengar till staten som då ska ta hand om en. Det är ju faktiskt pinsamt tydligt numera att trots världens högsta skattetryck så har vi inte alls allt det man skulle kunna vänta sig av nivån på samtliga samhällsfunktioner, en del knappt överhuvudtaget. Därför är det vettigt att om än inte kalla sig prepper, så åtminstone ha någon form av grundläggande krisberedskap i hemmet och i hjärnan. Du vet väl om att den statliga krisberedskapen täcker ungefär en mindre stadsdel i Göteborg – för hela landet?

preppare

Preppare blev ett nyord. I sann anda av hur det svenska språket appliceras ska det bli ett fult svenskt ord istället för ett redan vedertaget begrepp. Tacka vet jag på den tiden en freestyle var en freestyle! Utlysningen av nyordet innebar i vanlig ordning när större media uppmärksammar något som har med prepping att göra en spik med trafik till bloggen, detta trots att jag kallar mig prepper och inte preppare. Vi får väl hoppas att det åtminstone medförde att fler vågar sig ut i rampljuset och stolt förkunna att de minsann tycker om att klara sig själva utan hjälp från pappa staten, och gillar att ta ansvar.

En av de sista dagarna på 2016 fick jag äntligen tummen ur och hälsade på min barndomskamrat @WaldoPrepper, ett mycket kärt om än lite för kort återseende. Jag har ju arbetat och senare bott utomlands i många år, så det var på tok för längesen vi sågs. Det är kul hur någon man inte haft mer än sporadisk nätkontakt med känns lika bra att sitta och tjôta med som för massa år sen. Självklart snackade vi både gamla korkade minnen och preppande, och det blir snart en upprepning på besöket fast en helkväll den här gången.

Så, bring it on, 2017. Visa vad du går för. Jag är redo för det mesta – är ni andra?