Stöd svenskprepper.se




RSS-flöden

Sagan om varför du går hungrig

Du kanske tycker att preppers snackar väldigt mycket om mat, och speciellt konservburkar? Skämtar du gärna om det för att få några likes bland dina följare? Skrattar du lite extra åt oss konservknäppisar som glatt visar upp våra senaste inköp på #prepperSE på Twitter? Det är en väldigt stor chans att det skrattet kan fastna i halsen på dig, för det krävs inte mycket för att du ska få det helt omöjligt att införskaffa mat vid en smärre kris, om du inte opt:ar in för att slå ihjäl någon eller göra inbrott för att du är hungrig, då förstås. Låt mig berätta varför, så kanske du förstår varför vi som kallar oss preppers tycker det är viktigt att ha mat för ett tag hemma.

Som du vet så förbereder sig inte de flesta som kallar sig preppers, survivalister och andra liknande saker på några speciella katastrofer – mest eftersom det här är verkligheten och inte ett avsnitt av ultrafåniga Doomsday Preppers. Det handlar däremot enbart om effekterna av de scenarier som är troliga att hända i dennes närområde, i de flesta svenskars fall handlar det om strömavbrott, bränslebrist, kyla, ens personliga säkerhet, törst och hunger. Det finns helt enkelt rätt få saker som skulle kunna hända och medföra några andra effekter på de flesta av oss… förutom kanske en atombomb i skallen, men då behöver man å andra sidan inte längre oroa sig för vidare mycket alls.

Men jag skulle ju prata om konserver och mat? Alla punkter i fetstil ovan kan handla om din mat, och nu ska jag berätta hur det hela hänger ihop. Det här är sagan om varför du går hungrig:

De flesta av er handlar er mat på större livsmedelskedjor som t.ex. Ica och Coop. De, precis som småkedjorna Lidl, Hemköp, Netto, Tempo och allt vad de heter har minimala eller inga lager i sina butiker, utan är helt avhängiga av ett modernt system som kallas just in time. Det går enkelt ut på att när Harry Handlare säljer en falukorv till Kalle Kund så registreras det minus en falukorv i den butikens inventarier. Eftersom butiken bara brukar sälja 50 falukorvar i veckan så räcker det att de fylls på var femte dag, då finns det alltid en felmarginal, för man vill ju inte att korven ska ta slut och hyllorna ska gapa tomma. De som eventuellt blir över sätter man extrapris på, samma dag som man ger pensionärer 5% rabatt på inköpen. Win-win.

Så här vill man inte att det ska se ut i hyllorna vare sig som kund eller handlare

Så här vill man inte att det ska se ut i hyllorna vare sig som kund eller handlare

Men så händer det något, och strömmen går i större delen av landet. Vad detta något är låter vi vara osagt, kom ihåg att vi förbereder oss för effekterna av vad som än komma skall, och där är strömavbrott det mest troliga första resultatet av allt som inte är ett normalt fungerande samhälle.

När då dagen kommer för leveransen av falukorv från centrallagret i Skyffladyngamåla ska gå ut till Harry Handlares butik, så har Bengts Bränsle inte någon diesel för Charlie Chaufför att tanka sin lastbil med. Eftersom det är strömavbrott kan han inte få upp dieseln ur tanken under marken. Charlie får helt enkelt berätta för sin arbetsgivare att han inte kan leverera falukorv till Harry Handlare i Sprättagödselbodas mataffär. Charlie rycker på axlarna och kör lastbilen till jobbet och sätter sig och dricker sitt ljumma termoskaffe, eftersom det är strömavbrott funkar inte heller kaffeautomaten, och kaffe måste man ju ha. Inte heller äter han någon semla eftersom bageriet hade stängt i morse eftersom det är strömavbrott så de kan inte baka något. Två veckor senare får Charlie och hans kollegor sparken, för det finns inga jobb kvar utan fungerande lastbilar. Och facket sitter ju i Stockholm, och kan inte ens skicka något så ålderdomligt som pappersbrev, så vem bryr sig om vad de fjollorna tycker om uppsägningarna?

I Sprättagödselbodas mataffär har man nu bara fem falukorvar kvar, och de luktar riktigt illa allihop, för kylen kräver ju ström för att kyla varorna. De senaste dagarna har Harry Handlare inte kunnat sälja vidare mycket mat, trots att han är old school och litar på folk, tar kontant betalt och har ett par av sina kusinbarn som vakter vid dörren. För dörren går ju inte att stänga eller öppna, för det är strömavbrott. Inte heller ser man vidare mycket inne i butiken, eftersom det är en i stort sett fönsterlös lokal. Harry är dock driftig, och har hängt upp batteridrivna campinglyktor och håller öppet ett par timmar varje dag. En mataffär måste ju sälja mat och han har ju sin stolthet som byns enda handlare. Han har även börjat sova över i butiken tillsammans med ett baseballträ, man vet aldrig vad det kan komma för folk även här ute på landet. Han har ju hört om vad som kan hända i storstäderna när det blir strömavbrott. För att festa till det lite dricker Harry folköl och äter lösgodis på kvällarna, vattenflaskorna var ju det första som tog slut, timmarna direkt efter strömmen försvann. Han lär sig dessutom allt om svenska och brittiska kungahusens senaste göromål, damtidningarna står nämligen helt orörda bredvid de tomma Pingvinstångs-ställen vid kassan.

Harry får inga leveranser av mat alls. Harry har inget rinnande vatten i lagret bakom butiken, så det börjar bli rätt så äckligt på golvet här eftersom han inte kan städa med vare sig öl eller läsk. Och stanken blir värre och värre, både från kyl- och frysdiskar och från Harry själv, som inte kan duscha eller ens tvätta sig. Inte heller gör vårkylan sitt för att minska stanken, man kunde ju tänka att det var praktiskt att ha skafferitemperatur i hela butiken, men icke. Kalle Kund och de andra har inga kontanta pengar kvar att handla för och kan inte heller ta ut nya, för bankomaterna går ju på ström och det är ju trots allt strömavbrott, och Harry kan ju faktiskt inte bara ge bort mat, det är ju det här han lever på. Han tar kusinbarnen till hjälp och börjar lasta ut all den ruttnande maten i containern på baksidan.

Samtidigt kommer de mycket hungriga Torsten Tjuv och Sune Snattare och slår sönder rutan i ytterdörren, tar sig in och börjar fylla en kundvagn med konserver, pasta och ris – det lilla av det som faktiskt finns kvar på de alltmer tomma hyllorna. När Harry och kusinbarnen kommer tillbaka in i butiken så skjuter Sune ihjäl dem alla tre med sitt hagelgevär, för Sune är riktigt jävla hungrig och är därför lite tjurig. Harry Handlare och kusinbarnen bidrar inte till en fortsatt god lukt i butiken medan den tidigare så lojale Kalle Kund och fler kommer och plundrar den helt tom. Förutom damtidningarna, de är kvar. Några dagar senare så får Sune smaka på sitt eget vapen då Torsten blir förbannad för att Sune ätit upp den sista maten. Och så var han ute ur sagan.

Ytterligare en tid senare brinner Harrys butik och huset den är i ner, för att någon gjorde upp eld med ett gäng damtidningar på lastkajen på baksidan, eftersom de ville värma burken med Bullens pilsnerkorv de hittat inrullad under en frysdisk. Brandkåren kom inte, för det fanns inget brandlarm för det var strömavbrott och ingen diesel till brandbilarna för det var strömavbrott och inte heller några deltidsbrandmän som blev inringda. För det var strömavbrott.

Snipp, snapp, snut, så har du och hela din familj svält ihjäl för att du var en ignorant rövhatt och inte ville ha några veckors mat hemma.

Twittra om det för likes, vettja.

Vadå prepper?

Vadå prepper? Är det inte lite fånigt att kalla sig prepper?

Den här frågan, eller snarare smått aggressiva påståendet i frågande form, får jag väldigt ofta. Inte helt sällan från människor som älskar att placera in sig själv och andra i fack, men det handlar ju då om saker som de tycker är bra, så då är det tydligen en helt annan sak. Absolut är det fånigt, som de flesta etiketter man ger sig själv eller andra. Men är det inte praktiskt att säga prepper istället för personlig-krisberedskapare? ha-tillräckligt-mat-och-sånt-hemma-människa? vara-jätteförberedd-på-effekten-av-alla-kriser-som-är-troliga-i-vårt-närområdeare? Det är precis som så många andra epitet vi ger oss själva eller andra en enkel förklaring på vad det är för människa. Men väldigt sällan stämmer det överens med vad folk tror att man gör, ni vet som de där ”roliga” bilderna som cirkulerade för nåt år sen med ”what I think I do”, ”what my mom thinks I do” osv. Testa bara att bildgoogla på ”prepper” och titta vad du ser där. Är det en representativ bild av vad en prepper är, tycker du? Här är en hint: Om du svarar ja på den frågan har du fel.

Så här ser i stort sett aldrig en prepper ut

Så här ser i stort sett aldrig en prepper ut

En tjej som skaffar sig en systemkamera med kitobjektiv och instagramkonto är inte automatiskt en fotograf bara för att hon tycker det. En snubbe som har klistrat på dekaler på sin bil sysslar inte med bilar bara för att han tycker det. En person som har lurat ett företag att betala denne för att sitta på Twitter och retweeta saker är inte en sociala medier-expert bara för att ja… du vet, det är så jävla fånigt. Men ändå är vi snabba med att ge oss själva och andra dessa epitet, som att man inte måste uppnå någon som helst minimistandard för att kalla sig något som ju är ett specialistområde, som kräver kunskap och erfarenhet. Det genomsyrar samhället idag, allt ska hända direkt, alla ska ta all hänsyn till mig mig mig mig och mina låtsastitlar och vad jag jag jag tycker.

Jag använder begreppet prepper för att jag är bekväm av mig för att folk ska veta och tro ungefär vad jag gör, men framförallt för att jag helt och fullt uppfyller alla tänkbara rimliga krav för att kalla mig det. Jag tycker det är en stor skillnad mot att inte göra det, det är helt enkelt falsk marknadsföring och man är inget annat än en poser. Det är även praktiskt att kunna skrämma bort trångsynta idioter, och öppna upp för intressanta diskussioner med vettigare människor med ett enda enkelt ord. Men ska jag vara helt ärlig pratar jag hellre om krisberedskap och logik än prepper och preppande när jag är bland the sheeple, eller fårket på ren svenska.

Många säger att preppers är lätta att känna igen på stan, pga deras MÖPighet eller att de klär sig i praktiska slitstarka kläder, och har specifika accessoarer som paracordarmband och minst något militärgrönt. Det stämmer väl till en viss del, men är långt ifrån en sanning. En vettig prepper har förstås aldrig ett behov av att synas eller höras om h*n inte vill, det är ju en rätt så grundläggande del av ens opsäk att vara den grå människan i mängden. Att omärkt kunna glida ut i periferin och försvinna.

Här är den skittråkiga sanningen om preppers, för er som trots min text fortfarande romantiserar uttrycket: En prepper är oftast en människa som har ett rejält förråd av mat, vatten och andra förnödenheter, som har möjlighet att värma sig och klara av ett längre avbrott i infrastrukturen som vanligt folk är så enormt beroende av idag. Visst finns det preppers som är vapentokar, skogstomtesurvivalister och galna nazister, men de saknar nästan alla en enormt viktig sak: Vänner som även de är förberedda på sämre tider, och som är beredda att dela med sig av förråd och kunskap. Skiter du helt i att förbereda dig ens på ett par dygns strömavbrott får du nog svårt att övertyga en prepper om att få lite av deras mat när du är hungrig och frusen. Har du en grundläggande krisberedskap i hemmet är visan en helt annan. Preppers är för det mesta enormt generösa människor, men även enormt principfasta. Ensam är inte alls stark, och ignorant är svag. Och hungrig. Och i slutändan inte kvar.

Jag är prepper för att kunna ta hand om mig och de mina vid en större kris. Bara genom att ha några dagars förnödenheter hemma blir du inte en belastning för samhället och dess absurt underdimensionerade krisberedskap när något händer, och har du ännu mer kan du hjälpa andra nära dig. Även om du inte har möjlighet att odla din egen mat, hugga ved för värme, skaffa ett hus åt helvete i skogen och ha höns och getter, så kan du börja med att vara minsta möjliga förberedd, och fortsätta därifrån. Övertala dina vänner och de omkring dig att göra detsamma, för deras egen skull.

Som det ser ut i omvärlden idag kommer det behövas, väldigt, väldigt snart.

Stress, hipsters och smurfbykommunism

Att jobba inom IT kan vara, och har absolut tidigare varit för mig, otroligt stressfyllt. Jag tror det gäller de flesta kontorsjobb på större företag av idag, där vi mer eller mindre jobbar för en osynlig chef och vår insats konstant mäts i irrelevanta excelrapporter med skitfula grafer. Utmattningssyndrom är något jag för några år sen i min ignorans trodde bara hände Blendrökande soc-kärringar som var lata och inte ville jobba mer på sitt skitjobb, men oj så fel jag kunde ha. De senaste åren har jag varit helt förstörd både fysiskt och psykiskt, och har upplevt i stort sett alla de vanligaste symptomen på utbrändhet – som det tydligen inte får heta längre. Trots det är det precis så jag har känt mig – utbränd. Som en stump stearin nästan helt utan någon veke kvar. Kraftlös, viljelös, motivationslös, orkeslös. Massa sorters lös. Det har sakta blivit bättre med tiden, och jag jobbar nu i en takt som passar mig, och gör lite mer av det jag tycker om och mycket mindre av det jag inte tycker om. Jag har anpassat mitt liv efter mig, inte efter andras skitförväntningar och löjliga mallar.

Häromåret kunde vi se den omdebatterade SD-ledaren Jimmie Åkesson i den lika omdebatterade intervjun på fredagsmysprogrammet Skavlan. Om vi för en sekund bortser vad vi rent generellt tycker om ärkenazisten Åkesson eller skjutjärnsmysfarbrorn Skavlan eller ens diskussionen dem emellan så kvarstår faktum att Jimmie tydligt var trött, ända in i själen. Han visade tydliga stressymptom, en speciell sorts uppgivenhet som är väldigt svår att fejka. Han medgav även att han gick på mediciner för att orka med sin vardag. Jag tvivlar inte en sekund på att den pressen han utsattes för internt inom partiet, men framförallt externt från journalister och olika anti-SD-röster under valrörelsen sakta men säkert bröt ner honom totalt. Tänk dig själv hur jävla hemskt det måste vara för honom – för jag antar att Jimmie Åkesson själv inte tycker Jimmie Åkesson är så hemsk, ett äckligt rasistsvin, en fårknullande knätofsbärande bonnjävel och alla andra saker han med all rätt har blivit kallad.

Foto: SVT – Eftersom de låtsas vara public service äger jag som del av allmänheten rätten att publicera bilden

Låt mig klargöra: Jag tycker Åkessons åsikter är vidriga. Jag tycker han verkar vara en riktigt hemsk och vidrig person, en kallsinnad nazist utan hjärta, med ett följe av relativt hjärndöda idioter som väljare. Jag tycker däremot inte att hans utbrändhet är något han förtjänar, för utbrändhet är hemskt, och han visade dess sanna ansikte på Skavlan. Uppgivenheten.

Hipsters är ett lustigt fenomen där många av yttringarna är att man vill gå back to basics, med manliga saker som skägg, hantverk, självhushåll med surdegar, korvstoppande och egna kycklingar – samtidigt som man vill bo kvar i absoluta centrum av en världsstad och jobba på ett flashigt ställe som gör att man har råd med livsstilen och de svindyra ”basic” kläderna. Resultatet blir att de flesta framstår som någon slags posers som vänder kappan (eller snarare flanellskjortan) efter vinden. Att hipsters har fått större och större bredd på definitionen och fler människor anses vara hipsters tror jag är ett resultat av avskärmningen som det moderna samhället ständigt går mot, där vi lever mer och mer perfekta liv online, och gör färre faktiska saker tillsammans. Vardagens fula tryne får för allt i världen inte visas, då blir man blockad eller unfollowad för att man är tråkig och inte ball. Jag kan dock förstå deras längtan efter riktiga saker, eftersom de flesta jobb idag har ett innehåll som bara handlar helt om virtuell bullshit som inte spelar någon som helst roll på riktigt.

Såhär är det: Har du ett arbete som blir värdelöst om någon stänger av strömmen så har du ett låtsasjobb. För att motverka denna gnagande känsla försöker då alla dessa människor att få gjort något riktigt, något de kan ta på, något att vara stolt över att ha framkallat något fint ur något rått och obearbetat.

Att ha den här längtan efter något att ta på, något riktigt, är en effekt som i mångt och mycket är samma sak som utbrändhet, förlåt, utmattningssyndrom. Man jagar den moderna draken som är karriär, pengar, den eviga lyckan att posta vackra och fina saker på Facebook och mitt i alltihop ställer sig väldigt få och undrar vad som egentligen sker med oss. Vad jag egentligen säger? Att hipsters i all sin löjlighet är en positiv respons på en negativ stress, och att flera av dessa hipsters antagligen skulle mått mycket sämre utan att hipstra loss med allsköns hands-on hobbies.

Jag tror att i ett SHTF-scenario, och framförallt efter vilket större event som nu än kommer att drabba oss i snar framtid, så är det viktigt att ta lagom stora delar av varje kaka och lägga ihop till en bra blandning. Jag kallar min variant för smurfbykommunism. Varje individuell smurf har allihop en speciell talang eller uppgift i sin by, och den är en del av en större väloljad maskin inte helt olik en stalinistisk våt dröm. De lallar runt och jobbar väl inte så jättehårt och verkar rätt så skönt pårökta, med någon slags fungerande variant på sex timmars arbetsdag och/eller island time, samtidigt som de get shit done och biter ihop när det behövs. När stora elaka Gargamel kommer så går alla in i något slags välorganiserat försvarsläge och spöar skiten ur både Gargamel och hans katt på ett särdeles effektivt och uppfinningsrikt sätt. Det är precis det här jag vill ha. Jag vill bo med människor jag trivs med, göra något meningsfullt som jag trivs med, i en takt jag trivs med. Jag vill även gå till gemensam kraftfull attack mot de som hotar vårt sätt att leva i vår lilla sköna smurfby. Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi levde i mindre samhällen, i bystorlek. Att kommunism utan staten och Stalin och Lenin och gulags och folkmord och allt annat käckt egentligen är libertarianism gör det hela bara ännu bättre. Men smurfbykommunism är ett roligt ord.

Om vi bara kunde sluta jaga låtsassaker och låtsasstatusar i en låtsasvärld.