Stöd svenskprepper.se




RSS-flöden

Tjock, lat och jävligt omotiverad

Jag vill börja med att säga att jag är en lat människa. Eller väldigt, väldigt bekväm som min vän Coffe gärna kallar sig själv. Jag har alltid varit en en lång, bred och stor människa. Jag har alltid kunnat falla under kategorin tjock. Många har svårt att se den självbilden, men jag vet exakt hur det är, och hur mycket värre det har blivit de senaste åren. Jag har faktiskt inga större problem med att vara en stor kille, rentav tjock. Det är den jag är, och jag kommer aldrig vara smal, om jag så rent teoretiskt skulle droppa allt kroppsfett skulle jag fortfarande ha en bit ner till tvåsiffrig vikt, och jag skulle inte ens komma i kläder i storlek XXL. Jag är fat and big boned, för att parafrasera Eric Cartman. Jag har breda axlar, jag har enorma händer, jag är två meter lång och har storlek 48 eller mer i skor – och för att släpa runt på den här tjockisen varje dag i över fyrtio år så har jag tränat upp en hel del muskler. Jag är stark som fan, men saknar helt kondition, jag har inget som helst flås och ingen uthållighet mer än mitt pannben.

De sju åren jag bodde i Amsterdam så cyklade jag massor, och även om det inte är vidare gott om uppförsbackar, så gör det en enorm skillnad att röra på sig mycket. Jag cyklade glatt in till stan, det var om jag inte missminner mig 7 eller 8 kilometer enkel väg. Till jobbet hade jag 18 kilometer, och jag älskade att cykla den biten. När jag inte cyklade så gick jag, om än så bara till och från spårvagn, metro och buss så blev det några kilometer varje dag. I Amsterdam gick jag även käpprätt i väggen – något jag har skrivit om här på bloggen innan – och jag fortsatte banka skallen i samma oförändrade takt till samma fasta slavtrumma i ytterligare tre år efter det.

När jag äntligen insåg att det måste bli en ändring och flyttade till Sverige igen så kom allting jag lyckades hålla undan i så många år därnere. Jag rasade ihop helt. Jag kunde inte gå in i en mataffär utan att få panikångestattacker som gjorde att jag trodde jag skulle dö, jag kunde inte umgås med människor, jag blev arg som en hormonstinn tonåring för allt och inget, och jag klarade inte av ljud, ljus och andra syn- och hörselintryck. För att motverka den depressionen som alltid kommer i släptåg med utbrändhet och panikångest så började jag med olika KBT-övningar med bra resultat. Jag klarade mig undan det mesta av de depressiva delarna, även om hypersensitiviteten kanske framstod som depressiv när jag fick gömma mig i mörka tysta rum och ogärna umgicks med människor.

En annan nackdel med att flytta hem från Amsterdam var att den så väl fungerande och där relativt lagliga cannabisen som hjälpte mig enormt mycket med min artrit och flera andra problem inte var något jag kunde fortsätta nyttja, eftersom Sveriges lag om cannabis baseras på att hemska jazznegrer (dåvarande rikspressens ord) på 30-talet bjöd unga svenska flickor på Nalen på dödsknark, och för att Socialstyrelsen gjorde en ofullständig och uppåt väggarna fel utredning på 70-talet där människor som Kenta och Stoffe var normen. Lite mer värk var precis vad min kropp behövde. Som tur är finns CBD-olja, och den hjälper mig mer än jag trodde den skulle. För er som inte tror på mumbojumbo så är alltid CBD en av de aktiva substanserna i cannabis som hjälper just mot smärta.

Kemiskt så var min kropp helt i obalans, och jag började få problem med att mitt höger underben var väldigt svullet. Svenska läkare tyckte hundra olika saker och inget var rätt, och skickade mig hit och dit och alla prover visade på att det var något annat. Efter ett par månader fick jag ett rejält sår på insidan av benet, som en fantastiskt bra sjuksköterska konstaterade var ett venöst bensår, ni vet ett sånt där som människor som är 200 år gamla får. Och jag. Efter bara ett par dagar med en numera formidabel fucking krater i mitt ben på 7x9x2cm (ja, klart den hade djupmått…) så påbörjades min två år långa resa med dåliga behandlingar, utbytta läkare och sjuksköterskor som borde blivit av med sina legitimationer för längesen. Och en, väldigt väldigt bra distriktssköterska som till slut tog sig an mitt ben och fixade nästan allt.

Efter nästan exakt två år och tre större infektioner var mitt sår läkt, och idag har jag bara lite svullnader kvar – förutom helt hilarious missfärgningar på mina underben, lila- och brunfläckiga ben är precis det som gör att man nånsin vill ha shorts på sig. Men det är okej, jag har ändå skräddarsydda kompressionsstrumpor av tyskt pansar på mig. Benproblemen gjorde då att jag inte kunde röra mig så mycket som jag är van vid, då jag hela första året helst skulle ha högerbenet i högläge så mycket jag kunde, och dessutom hade skitont. När jag sen kunde börja gå och röra mig ordentligt var högerbenet jättesvagt med även i mitt välisolerade fall synligt minskad muskelmassa, vilket i sin tur innebar att vänsterbenet och ryggen fick kompensera… och voila, mer smärta och ingen kraft någonstans till slut. Jag kunde alltså inte kliva upp på en stol med något av benen först, eftersom jag varken litade på bärkraften för hävandet eller kvarståendet i högerbenet. Knappt halvvägs genom livet, en tid när jag skulle vara i min prime. Följden blev mer stillasittande. Att jobba med IT innebär ofta en hel del sittande i tjänsten, och till slut säger rumpan eventuellt tydligen ifrån.

Det här duger fan inte, helt enkelt.Om det var allt stillasittandet eller bara slumpen som avgjorde att jag en dag vaknade och hade en skinka stor som om jag vore en Kardashian vet varken jag eller de doktorer som har behandlat mig. Samtidigt mådde jag väldigt fysiskt dåligt, och efter de tre tidigare infektionerna kände jag igen de rätt så specifika symptomen alltför väl. Det var jävelskap på gång i kroppen, och min ena jättesvullna skinka var antagligen boven i dramat. Samma kväll gick svullnaden ner, därför att innehållet hittade ut – life finds a way – en väg som saker inte ska hitta ut. Med mitt nya kroppshål åkte jag akut till sjukhuset där de konstaterade sepsis, en blodförgiftning som var av särdeles allvarligt slag. Rentav livshotande. Operation nästa morgon och efter ett par dagar kom jag hem. Hemma orkade jag vara uppe en halvtimme om dagen de nästkommande månaderna, jag sov mest och mådde som en utbajsad säck potatis. Det här gjorde, som du kanske har förstått, att jag rörde mig ännu mindre, mest eftersom jag låg till sängs hela tiden som den observante läsaren förstått. Det medförde även att jag fortfarande såhär ett halvår senare, inte riktigt vågar sätta mig på en cykelsadel – det räcker med en trästol och ett par timmar för att jag ska börja blöda ur ett hål min skapare inte har satt dit.

Jag kunde inte gå ordentligt på två år och är fortfarande helt skev. Jag har inte kunnat cykla på hela våren och sommaren, och här sitter jag nu. Orörligare och stelare än nånsin, helt utan något flås, och lederna värker som bara den, dessutom har jag lagt på mig märkbart mer vikt. Det har stundvis varit så smärtfyllt att jag har blivit andfådd och fått tårar i ögonen bara av smärtan.

Så vad har egentligen allt detta med prepping att göra? Att vara fungerande i kroppen är en väldigt viktig prepp, att kunna gå, cykla och skutta i berg långt är väldigt behövligt om man behöver bugga ut utan tillgång till bil eller annat fordon. Att dessutom ha en bra grundkondition och rörlighet är dessutom väldigt fördelaktigt för ens välmående överlag och ingenting man inte nånsin inte behöver. Så nu har jag bokat möte med en fysioterapeut på ett rehabcenter för att först och främst få balanserat upp styrkan i benen kontra ryggen, och således stärka det som alla coola kids kallar sin core. Sen få upp flåset, med så kallad cardio. Styrka överlag behöver jag faktiskt inte jobba på så mycket, mer än för fettförbränningen. Jag vill givetvis gå ner i vikt, men framförallt öka i smidighet och minska i omfång. För det här duger fan inte, helt enkelt.

Tjock, lat och jävligt omotiverad då? Det kommer jag nog med vara resten av livet. Det är lite av min personlighet, den här världen gör rätt mycket för att kväsa ens motivation. Men jag har börjat inse att det med min konvalescenstid har tagit farliga proportioner, och verkan är alltid farligare än orsak. Om jag vill kunna leva ett bra och hyfsat långt och rörligt liv, kunna med att kalla mig för prepper – vi minns allihop vapengalningen Big Al i permobilen i plojserien Doomsday Preppers – och det är helt enkelt inte tillräckligt bra prepp att inte fungera som man ska fysiskt. Jag kan vara lat, jag kan vara tjock, men jag vill kunna röra mig vettigt eller åtminstone så gott jag kan med mina förutsättningar som vardandes lat tjockis.

Det har varit väldigt mycket användande av ordet jag i den här texten, något jag normalt försöker undvika, men just nu är det okej för det här handlar enbart om mig, även om jag kanske kan inspirera någon annan att ta tag i något de haft ett problem med länge. Min vän Åsa skrev en väldigt bra text för ett tag sen på Apkalypso om att man skulle tänka på vad man hade för mottagare på sin text, och hur man skulle nå fram till denne genom sitt skrivande. Den här texten är till mig, det här är jag pouring my fucking heart out till mig själv. Ren jävla terapi. Samtidigt är den till de av er som känner mig på ett lite mer personligt plan – det här är egentligen ingen svår text att skriva, men för en livslång tjockis är ett erkännande om att vara just en tjockis utan att avfärda det med humor något som är rejält jävla känslosamt. Jag skrev det här för mig, och jag gör det här för mig.

Har du någon i din närhet som behöver en spark i arslet? Hjälp dem gärna, det är ibland svårt att ta steget när det är sig själv man behöver övertala. Kärlek är en bra prepp, och ni som har sparkat mig i arslet de här åren är värda all min kärlek.

8 comments to Tjock, lat och jävligt omotiverad

  • Wow….vilken kämpaglöd.. Du kommer att lyckas med det du företar dig.

  • Fredrik Olofsson

    Kan tipsa om en app som heter Turf som får dig ev att vara ute och röra på sig. Det är som geocaching men ändå inte. Kolla upp, det hjälpte mig att komma ut och röra mig.

    • Tack för tipset! Jag har faktiskt testat turf, men problemet är att i min stad så finns det bara ett fåtal zoner, och nästa kluster är flera mil bort. De få som finns här vaktas dessutom vad som verkar vara dygnet runt, av en väldigt arg turfare på cykel. Geocaching gillar jag, och har hållt på med i många år, så det blir det absolut nu när vädret snart tillåter :)

  • Småländs prepper på vift

    Hej!

    Jag surfade in på din sida efter att jag hittade Prepper Podden via iTunes och måste börja med att tacka för att du startat denna eminenta lyssning! TACK! Tyvärr kan jag ej sponsra dig ekonomiskt för tillfället men uppskattar verkligen all tid du lägger och dina intressanta gäster som både lärt mig mycket och fått mig att tänka i nya banor… :)

    Vad det gäller ditt inlägg så tycker jag att du gör rätt som skriver av dig. Jag brukar själv skriva ned mina tankar, besvikelser, känslor och farhågor när livet känns tungt. Det hjälper mig och jag hoppas det hjälper dig #prepperkärlek

    Kämpa på och tack för allt du (och dina gäster) gör för preppersverige!

    Kram/ Stockholmsprepper

  • Jogge

    Bra text, känner igen mig själv en hel del här. Är också en xxxl kille som är lat och bekväm i medelåldern.

    Undrar ibland hur fan gick detta till, och hur tar man sig ur det.

  • PeterPan

    Hej,

    Vill tacka för en bra pod, lyssnat igenom alla nu.. så nu är det väl bara att börja betala… får väl gå på banken och låna… det är ju ändå minusränta:).. skämt på skidor, jag känner igen mig mycket i dig och dina tankar. Uppskattas väldigt mycket att du fortsätter. KÄMPA på och ta dig ut och rör på dig, SPARK i röven!!

  • Susanna

    Tack!Så otroligt inspirerande text. Lider också av värk efter närkontakt med en långtradare.Har också blivit tjock igen. Men brukar kunna gå ner rätt snabbt. Mitt tips är bra värkmediciner. Naproxen funkar för mig. Annars orkar man inte. Köp gärna också en sollampa för fåglar tex från Arninge Zoo website. Ha den på. Gör enorm skillnad i ork. Ska tänka på dig när jag nu ska börja kämpa. Löpbandet är monterat och musik fixat. Lycka till

Leave a Reply to Karin Svensson Cancel reply

  

  

  

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud