Stöd svenskprepper.se




RSS-flöden

GDPR-uppdatering svenskprepper.se

Nej. Dra åt helvete jävla GDPR-skit. EU-hittepåregler gäller inte här. Fyller du i dina uppgifter på min sajt och har påslaget kakor eller fan vet hur det funkar så får du skylla dig själv. Jag tar inget ansvar för din eller min ignorans eller EU:s dumheter. Sluta!

Får får får? Nej, får får inte ett skit

Att ta ansvar för sig själv, sina handlingar och sina behov är något som vi i det institutions- och statsskadade Sverige generellt sett är väldigt, väldigt dåliga på. Här i Sverige får vi utbildning, vi får jobb, vi får barnbidrag, vi får lägenhet, vi får, får får. Och komiskt nog är det precis det som det gör oss till: får.

arlandakaoz

”Får inte ens ett glas vatten”. För helvete. Hur skulle det vara med lite eget ansvar, eller kunskapen att det förmodligen även på Arlanda finns rinnande vatten i handfaten på toaletter? Köp vatten i Pressbyrån eller vilken affär som nu finns där? Ha med dig vatten i din väska? Jag kräver inte att alla människor ska vara intelligenta nog att vara preppers eller ens ha en EDC med sig var de än går, men det är faktiskt inte för mycket begärt att man har med sig vatten och något att äta. Alltid. Varje dag. Det har varit förseningar på flygplatser och med tåg förut, det kan inte ha undgått någon. Det är trafikkaos där folk får bajsa i panik på Essingeleden i Stockholm. Varför ska någon ge dig ett glas vatten?

”Men jag får inte ta med mig en flaska vatten genom säkerhetskontrollen” – well, gör som jag och flyg helst inte eftersom du inte får behålla någon form av integritet och inte heller har du förstått själva andemeningen med att resa. Eller så tar du med dig en tom vattenflaska, och fyller upp den när du är innanför kontrollen. Många flygplatser har till och med vattenmaskiner utplacerade just för detta ändamål. Annars är det som sagt rätt vanligt med rinnande vatten i handfat på toaletter. Och när vi ändå talar om toaletter på flygplatser – om du har tid över t.ex. för att ditt flyg är jätteförsenat, eller att det har hänt något annat på flygplatsen – leta upp en toalett som ligger långt från allt stök och stoj och sätt dig därinne och ta det lugnt en stund. Avskärma dig lite från omvärlden och chilla. Det är nyttigt även för er förvirrade extroverta varelser.

Snickers. Powerbar i någon form. Mars. Twix (RAIDER!). Wasa Knäckebrödsandwichgrej. En jävla banan. Det är inte svårt att alltid ha med sig ett litet något att äta som ger dig bra tillfällig energi. Inte ens om du är ryggsäcksvägrare. En banan går att ha en ficka, även om man inte heter Jan. Till och med ett litet paket Dextrosol hjälper om du börjar bli lite slö och sugen. Ännu viktigare är det om du har barn med dig när du är ute och stressreser, de blir otrevliga både för dig och andra om de blir hungriga och gnälliga.

Bara ditt ansvar. Ingen annans. Du är vuxen. Du kan yla till du blir blå om curlade 90-talare och hur de vill ha allting serverat, men det är antagligen du som är en av dem som har curlat dem. Det gör du för att du förlitar dig på staten, länet, kommunen, företaget och whatnot. Likförbannat är det du som ska fixa vatten om du blir törstig. Dessutom läser du troligtvis den här texten för att du har någon form av intresse för prepping, och har du inte löst en EDC ännu så har du onekligen gjort helt fel. Gör om, gör rätt.

Noteras kan att klippet som länkas ovan inte längre finns tillgängligt, för att TV4 inte riktigt förstått hur Twitter och internet i stort funkar. De använder bara Twitter som en megafon att gapa ut sin propaganda, och interagerar inte med sina tittare där. Inte heller förstår de att deras tweets finns kvar efter att de har försvunnit ur människors flöden.

Tjock, lat och jävligt omotiverad

Jag vill börja med att säga att jag är en lat människa. Eller väldigt, väldigt bekväm som min vän Coffe gärna kallar sig själv. Jag har alltid varit en en lång, bred och stor människa. Jag har alltid kunnat falla under kategorin tjock. Många har svårt att se den självbilden, men jag vet exakt hur det är, och hur mycket värre det har blivit de senaste åren. Jag har faktiskt inga större problem med att vara en stor kille, rentav tjock. Det är den jag är, och jag kommer aldrig vara smal, om jag så rent teoretiskt skulle droppa allt kroppsfett skulle jag fortfarande ha en bit ner till tvåsiffrig vikt, och jag skulle inte ens komma i kläder i storlek XXL. Jag är fat and big boned, för att parafrasera Eric Cartman. Jag har breda axlar, jag har enorma händer, jag är två meter lång och har storlek 48 eller mer i skor – och för att släpa runt på den här tjockisen varje dag i över fyrtio år så har jag tränat upp en hel del muskler. Jag är stark som fan, men saknar helt kondition, jag har inget som helst flås och ingen uthållighet mer än mitt pannben.

De sju åren jag bodde i Amsterdam så cyklade jag massor, och även om det inte är vidare gott om uppförsbackar, så gör det en enorm skillnad att röra på sig mycket. Jag cyklade glatt in till stan, det var om jag inte missminner mig 7 eller 8 kilometer enkel väg. Till jobbet hade jag 18 kilometer, och jag älskade att cykla den biten. När jag inte cyklade så gick jag, om än så bara till och från spårvagn, metro och buss så blev det några kilometer varje dag. I Amsterdam gick jag även käpprätt i väggen – något jag har skrivit om här på bloggen innan – och jag fortsatte banka skallen i samma oförändrade takt till samma fasta slavtrumma i ytterligare tre år efter det.

När jag äntligen insåg att det måste bli en ändring och flyttade till Sverige igen så kom allting jag lyckades hålla undan i så många år därnere. Jag rasade ihop helt. Jag kunde inte gå in i en mataffär utan att få panikångestattacker som gjorde att jag trodde jag skulle dö, jag kunde inte umgås med människor, jag blev arg som en hormonstinn tonåring för allt och inget, och jag klarade inte av ljud, ljus och andra syn- och hörselintryck. För att motverka den depressionen som alltid kommer i släptåg med utbrändhet och panikångest så började jag med olika KBT-övningar med bra resultat. Jag klarade mig undan det mesta av de depressiva delarna, även om hypersensitiviteten kanske framstod som depressiv när jag fick gömma mig i mörka tysta rum och ogärna umgicks med människor.

En annan nackdel med att flytta hem från Amsterdam var att den så väl fungerande och där relativt lagliga cannabisen som hjälpte mig enormt mycket med min artrit och flera andra problem inte var något jag kunde fortsätta nyttja, eftersom Sveriges lag om cannabis baseras på att hemska jazznegrer (dåvarande rikspressens ord) på 30-talet bjöd unga svenska flickor på Nalen på dödsknark, och för att Socialstyrelsen gjorde en ofullständig och uppåt väggarna fel utredning på 70-talet där människor som Kenta och Stoffe var normen. Lite mer värk var precis vad min kropp behövde. Som tur är finns CBD-olja, och den hjälper mig mer än jag trodde den skulle. För er som inte tror på mumbojumbo så är alltid CBD en av de aktiva substanserna i cannabis som hjälper just mot smärta.

Kemiskt så var min kropp helt i obalans, och jag började få problem med att mitt höger underben var väldigt svullet. Svenska läkare tyckte hundra olika saker och inget var rätt, och skickade mig hit och dit och alla prover visade på att det var något annat. Efter ett par månader fick jag ett rejält sår på insidan av benet, som en fantastiskt bra sjuksköterska konstaterade var ett venöst bensår, ni vet ett sånt där som människor som är 200 år gamla får. Och jag. Efter bara ett par dagar med en numera formidabel fucking krater i mitt ben på 7x9x2cm (ja, klart den hade djupmått…) så påbörjades min två år långa resa med dåliga behandlingar, utbytta läkare och sjuksköterskor som borde blivit av med sina legitimationer för längesen. Och en, väldigt väldigt bra distriktssköterska som till slut tog sig an mitt ben och fixade nästan allt.

Efter nästan exakt två år och tre större infektioner var mitt sår läkt, och idag har jag bara lite svullnader kvar – förutom helt hilarious missfärgningar på mina underben, lila- och brunfläckiga ben är precis det som gör att man nånsin vill ha shorts på sig. Men det är okej, jag har ändå skräddarsydda kompressionsstrumpor av tyskt pansar på mig. Benproblemen gjorde då att jag inte kunde röra mig så mycket som jag är van vid, då jag hela första året helst skulle ha högerbenet i högläge så mycket jag kunde, och dessutom hade skitont. När jag sen kunde börja gå och röra mig ordentligt var högerbenet jättesvagt med även i mitt välisolerade fall synligt minskad muskelmassa, vilket i sin tur innebar att vänsterbenet och ryggen fick kompensera… och voila, mer smärta och ingen kraft någonstans till slut. Jag kunde alltså inte kliva upp på en stol med något av benen först, eftersom jag varken litade på bärkraften för hävandet eller kvarståendet i högerbenet. Knappt halvvägs genom livet, en tid när jag skulle vara i min prime. Följden blev mer stillasittande. Att jobba med IT innebär ofta en hel del sittande i tjänsten, och till slut säger rumpan eventuellt tydligen ifrån.

Det här duger fan inte, helt enkelt.Om det var allt stillasittandet eller bara slumpen som avgjorde att jag en dag vaknade och hade en skinka stor som om jag vore en Kardashian vet varken jag eller de doktorer som har behandlat mig. Samtidigt mådde jag väldigt fysiskt dåligt, och efter de tre tidigare infektionerna kände jag igen de rätt så specifika symptomen alltför väl. Det var jävelskap på gång i kroppen, och min ena jättesvullna skinka var antagligen boven i dramat. Samma kväll gick svullnaden ner, därför att innehållet hittade ut – life finds a way – en väg som saker inte ska hitta ut. Med mitt nya kroppshål åkte jag akut till sjukhuset där de konstaterade sepsis, en blodförgiftning som var av särdeles allvarligt slag. Rentav livshotande. Operation nästa morgon och efter ett par dagar kom jag hem. Hemma orkade jag vara uppe en halvtimme om dagen de nästkommande månaderna, jag sov mest och mådde som en utbajsad säck potatis. Det här gjorde, som du kanske har förstått, att jag rörde mig ännu mindre, mest eftersom jag låg till sängs hela tiden som den observante läsaren förstått. Det medförde även att jag fortfarande såhär ett halvår senare, inte riktigt vågar sätta mig på en cykelsadel – det räcker med en trästol och ett par timmar för att jag ska börja blöda ur ett hål min skapare inte har satt dit.

Jag kunde inte gå ordentligt på två år och är fortfarande helt skev. Jag har inte kunnat cykla på hela våren och sommaren, och här sitter jag nu. Orörligare och stelare än nånsin, helt utan något flås, och lederna värker som bara den, dessutom har jag lagt på mig märkbart mer vikt. Det har stundvis varit så smärtfyllt att jag har blivit andfådd och fått tårar i ögonen bara av smärtan.

Så vad har egentligen allt detta med prepping att göra? Att vara fungerande i kroppen är en väldigt viktig prepp, att kunna gå, cykla och skutta i berg långt är väldigt behövligt om man behöver bugga ut utan tillgång till bil eller annat fordon. Att dessutom ha en bra grundkondition och rörlighet är dessutom väldigt fördelaktigt för ens välmående överlag och ingenting man inte nånsin inte behöver. Så nu har jag bokat möte med en fysioterapeut på ett rehabcenter för att först och främst få balanserat upp styrkan i benen kontra ryggen, och således stärka det som alla coola kids kallar sin core. Sen få upp flåset, med så kallad cardio. Styrka överlag behöver jag faktiskt inte jobba på så mycket, mer än för fettförbränningen. Jag vill givetvis gå ner i vikt, men framförallt öka i smidighet och minska i omfång. För det här duger fan inte, helt enkelt.

Tjock, lat och jävligt omotiverad då? Det kommer jag nog med vara resten av livet. Det är lite av min personlighet, den här världen gör rätt mycket för att kväsa ens motivation. Men jag har börjat inse att det med min konvalescenstid har tagit farliga proportioner, och verkan är alltid farligare än orsak. Om jag vill kunna leva ett bra och hyfsat långt och rörligt liv, kunna med att kalla mig för prepper – vi minns allihop vapengalningen Big Al i permobilen i plojserien Doomsday Preppers – och det är helt enkelt inte tillräckligt bra prepp att inte fungera som man ska fysiskt. Jag kan vara lat, jag kan vara tjock, men jag vill kunna röra mig vettigt eller åtminstone så gott jag kan med mina förutsättningar som vardandes lat tjockis.

Det har varit väldigt mycket användande av ordet jag i den här texten, något jag normalt försöker undvika, men just nu är det okej för det här handlar enbart om mig, även om jag kanske kan inspirera någon annan att ta tag i något de haft ett problem med länge. Min vän Åsa skrev en väldigt bra text för ett tag sen på Apkalypso om att man skulle tänka på vad man hade för mottagare på sin text, och hur man skulle nå fram till denne genom sitt skrivande. Den här texten är till mig, det här är jag pouring my fucking heart out till mig själv. Ren jävla terapi. Samtidigt är den till de av er som känner mig på ett lite mer personligt plan – det här är egentligen ingen svår text att skriva, men för en livslång tjockis är ett erkännande om att vara just en tjockis utan att avfärda det med humor något som är rejält jävla känslosamt. Jag skrev det här för mig, och jag gör det här för mig.

Har du någon i din närhet som behöver en spark i arslet? Hjälp dem gärna, det är ibland svårt att ta steget när det är sig själv man behöver övertala. Kärlek är en bra prepp, och ni som har sparkat mig i arslet de här åren är värda all min kärlek.