Stöd svenskprepper.se




RSS-flöden

Prepping framkallar osäkerhet

Idag var journalisten och författaren Anna-Maria Stawregård gäst i Nyhetsmorgon i TV4 – du kan klicka på respektive bild nedan för att se de två inslagen hos TV4Play. Jag vill börja med att säga att Anna-Maria är en relativ nybörjare på det här med prepping, men har tagit till sig många sanningar genom intervjuer hon har gjort med bland andra Urvaken och mig till sin bok, Prepping: Att hoppas på det bästa, men att förbereda sig på det värsta, som kommer ut i dagarna. Hon presenterar i båda klippen en grundläggande mentalitet när det gäller att vara förberedd, detta motsvarar alltså ungefär det enligt mig alldeles för otillräckliga 72 timmarna som staten proklamerar är ditt eget ansvar. Det här är ungefär vad jag skulle rekommendera någon, för att inte helt skrämma livet ur dem. I realiteten är egentligen allt under en månad av total självförsörjande på skydd, värme, vatten, mat etc helt förkastligt – eftersom statens krisberedskap och självförsörjande för medborgarna är noll. Inget. Inte något.

När du då ser Peter och Tildes genomgående reaktioner så är det flams och trams, små försök till raljerande och andra rätt så barnsliga försvarsmekanismer vi har sett i nästan all tv-media som har snackat prepping. Deras kroppsspråk säger dock tydligt precis tvärtom, hur detta slår an en sträng av hur allvarligt det faktiskt är, eftersom Anna-Maria berättar om allt med sån självklarhet. Hon fastställer att Sverige inte har några beredskapslager, och att myndigheterna svär sig fria från ansvar för medborgarna, och sen ställer Tilde den frågan som alla alltid ställer – ”Vad för scenario preppar man för?”. Här har jag blivit lite luttrad, då jag har fått den frågan hundratals gånger. Det är alltid effekterna man preppar för, inte scenarier – och effekterna är nästan alltid samma sak. Såhär fortsätter det, med fniss och flams från programledarna, och försök till seriositet från Anna-Marias håll. Jag undrar vad Peter och Tilde tänker efter sändningen? Kommer de titta lite fundersamt i skafferiet där hemma ikväll? Kommer de ta något steg, kanske köpa en extra konserv nästa gång de handlar, eller kommer de fortsätta lalla runt i en bubbla där de kan låtsas att allting är jättebra och att mat finns på Ica?

Anna-Maria tycker jag gör ett bra jobb med att presentera hur svenska preppers är till skillnad från den rådande myten, och hon får fram bra basic-grejer med prepping och hur du kan skaffa dig en grundberedskap och gällande matförrådet framförallt devisen preppa vad du äter, ät vad du preppar. Jag tror att hennes bok kommer vara ännu mer av en avdramatisering av vad prepping egentligen är, och hoppas att många av er kommer att läsa den och lära er mycket.

Som vanligt när prepping avhandlas i statsmedia eller deras halvstatliga kusin TV4 så ökar besökarantalet på den här bloggen och andra svenska preppingbloggar enormt mycket. Så viljan finns där hos folket i Sverige, nu är det bara dags att de skrider till handling med. Här är senaste veckans googletrend på söktermen ”prepping” i Sverige, det är tydligt att Nyhetsmorgon sändes idag.

Med det här sagt så är givetvis allt preppande bra preppande, och den som är förberedd för 72 timmar har 72 timmar mer respit för stor eller liten SHTF-händelse än de som inte är det. Vill du lära dig mer? Läs min och andras bloggar, engagera dig under t.ex. #prepperSE på Twitter, titta runt på Youtube – det finns hundratusentals timmar med vettig information där ute. Krisberedskap är att ta ansvar.

Strandsatt med min EDC som enda vän

Jag befinner mig just nu på lantstället, eller min BOL om man så vill, i södra delarna av Norrland. Här har vi i familjen en gammal Mazda som vi kör med när vi är häruppe. Perfekt om man t.ex. kommer med tåg till närmaste stora stad. Det är en trotjänare, som har tuggat på bra under åren sen den köptes ny, och det enda större som behövts bytas har varit oljetråget som rostat sönder.

När jag häromdagen skulle skjutsa in min far och plastmor till den större staden, så tyckte jag att bilen lät lite mycket. Plastmodern hade konstaterat det dagen före med när hon varit ute för att plocka lingon. Jag avfärdade det som att kanske en sten hade slagit hål på någon del av avgasröret – det borde ju kunna ge med sig såhär snart 20 år efter leveransen från fabrik – men det hade inte varit några som helst bra-att-veta-kommentarer om rost någonstans på bilbesiktningen några månader innan, och sen dess hade den inte gått många mil.

Så, när jag har släppt av dem vid tågstationen i den stora staden och ska göra några ärenden, så inser jag att den nu låter riktigt, riktigt mycket. Såpass mycket att Volvoraggare blev avundsjuka på det coola ljudet och hundar började skälla på mig när jag passerade. Tar en titt bak på bilen och inser att hela slutljuddämparen och allt hänger ner halvvägs till marken, vilket oftast inte är ett bra tecken. Inser att den här upphängningen har bestått av två pinnar som numera inte existerar, konstaterar att jag inte kan fixa det med stråltråd och svordomar. Åker med ett fruktansvärt brötigt ljud upp till Mazda och säger att jag behöver ha hjälp med att fixa det här, och de tar glatt emot den. De hade tid om en vecka, och jag lämnar ifrån mig nycklarna.

Då det finns Falck Vägassistans på bilen och jag hade ett svagt minne om att man kan få hyrbil ett par dagar utan kostnad genom dem, så ringer jag upp dem och förklarar situationen. Tyvärr är det så skevt att om de inte bärgar bilen så hjälper de inte till i övrigt heller. Jag skulle alltså låtit bli att spara 1500 spänn till dem och ställt mig vid vägkanten och blivit bärgad upp till Mazda, för att få hyrbil. Skit händer.

Klockan var nu 16-ish och jag funderade på mina alternativ. Jag kollade upp bussar ut till lantstället, men de gick inte närmare än 1.5 mil därifrån till den lilla byn. Med lite välvilja och en lokal chaufför från bygden kanske man kunde fått åka ända hem, men det var dumt att chansa, då många turer körs av anonyma chaufförer från den stora staden. Då är nästa tanke buss dit, och sen taxi? Eftersom närmaste taxi är i den stora staden så är det en helt okristlig framkörningsavgift till den lilla byn. Ringa en vän? Närmaste människa är 13 mil bort – vilket i sig inte är vidare långt för en norrlänning – men så var det ju det här med att folk jobbar med. Då kom den smarta idén att kolla upp hur billigt man kunde få ett hotellrum, jag menar, vem vill till den där jävla staden på en tisdag?

Efter lite letande på mobilen så hittade jag ett okej pris på hotellrum via den stora hotellbokningssajten, 750 spänn inklusive frukost. Då jag har lärt mig att alla extrapriser på den inte alltid är så himla bra, så tänkte jag att jag dessutom ringer hotellet, och det var ju himla bra tänkt eftersom samma typ av rum kostade 500 spänn hos dem. Bokat och klart ger jag mig iväg dit, och inser när jag kommer upp mot hotellet att det här ser ut som ett sjukhusområde, och jag känner igen namnet. Så klart det är ett gammalt mentalsjukhus som har huserat ungefär alla kriminellt sinnessjuka kända brottslingar vi har i Sverige. De har dessutom varit ledande i Norden på lobotomi under flera år, med över 700 ”lyckade” lobotomeringar. Himla käckt ställe att renovera till ett hotell!

När jag hade checkat in och blivit förvånad över hur trevligt och rymligt rummet var, trots den landstingsliknande inredningen och den spooky korridoren utanför så omgrupperade jag och funderade på mina behov det kommande dryga halva dygnet till min buss gick hemåt. Skydd och värme var avklarat, nu behöver jag något att äta och dricka, och det vore trevligt med lite underhållning. Jag åkte ner till stan igen, där jag köpte på mig lite kvällsmat och även en kontakt för 230V -> USB som jag av någon konstig anledning inte hade i min EDC. Två powerbanks med en tillhörande sladd hade jag med mig, men ingenting för väggström.

Väl uppe på hotellet igen efter att ha kostat på mig att ödsla lite telefonbatteri på geocaching inne i stadens centrum så åt jag min kvällsmat, och inloggad på hotellets utmärkta wifi fick min telefon och Netflix vara underhållningen för kvällen.

Sammanfattningsvis är jag väldigt glad att jag hade med mig min EDC, men jag behöver onekligen utrusta den lite mer åt min större EDC:s håll, för det kan ju hända att man blir strandad såhär igen, och då känns det ju lite onödigt att behöva köpa saker man redan har.

Att utrusta min mindre EDC med inom snar framtid:

  • En 230V adapter för varje sak i väskan som kan behöva det
  • Att alltid bära med mig min e-boksläsare för underhållning
  • Att kanske bära med mig min tablet som jag ändå sällan använder, för underhållning?
  • Ny vacuumpackning av en uppsättning t-shirt, strumpor, boxers
  • Skaffa en liten necessär för tandborste, tandkräm, deo, våtservetter
  • Utöka till två powerbars/Snickers/något gott och lite mättande
  • Att alltid bära med mig mössa och tunnare handskar på våren/hösten (på vintern på mig)

Vad jag redan idag har i min EDC kommer snart i ett inlägg, det är nästan färdigskrivet. Vad har du i din EDC som du inte kan vara utan?

När kriget kom till byn

Jag hade förmånen att få sitta och prata en stund häromdagen med en man som kommer från Bosnien. Han berättade för mig hur det var när kriget kom till byn på 90-talet, då han var runt 30 år. Han bodde lite i utkanten av en modern och utvecklad stad med ca 60-70.000 invånare, precis som Karlstad, Växjö eller Borås. Han jobbade på en fabrik som tjänsteman med eget kontor med bra lön och förmåner. Det vi svenskar ofta glömmer är att de flesta områden i Jugoslavien hade hög (öst)europeisk standard, folk i gemen hade utbildning och/eller jobb, och samhället fungerande efter omständigheterna bra. Till dess att kriget kom.

Han berättade för mig att de kände till att det var oroligheter, de hade hört om skottlossningar och avlägsna vänner och bekanta vars söner hade stupat som militärer. Men en dag så kom kriget, och det var som att stänga av en strömbrytare – bokstavligt talat. Det fanns helt plötsligt ingen ström, förutom ibland någon timme åt gången. Polis och en del officiella byggnader hade ström enbart pga sina generatorer, ända till dess att bränslet tog slut ett par månader senare. Strax innan slutade även polisbilarna att patrullera och brandkåren att rycka ut när det brann. Inte heller några ambulanser kom längre. Då hade skolorna, simhallarna, biblioteken, alla utom ett sjukhus och de flesta andra statliga och kommunala inrättningar redan stängt.

Det tog tre dagar från att kriget kom till att den bosniska valutan helt hade tappat sitt värde i hans hemstad.

Samtidigt som det här hände blev den tidigare relativt gömda organiserade brottsligheten en enorm publik maktfaktor med utpressning, beskydd, allsköns handel och milisgrupper. D-mark, Tysklands dåvarande valuta, blev stor och den officiella maffiavalutan – en d-mark var då värd ungefär 5 kronor och ett ägg kunde kosta 7 d-mark. Ett endaste ägg. I ett land där ett sexpack ägg kostade 10 kronor veckorna innan. Vad som däremot inte var alls dyrt var vapen, en pistol kostade ett sexpack ägg, en automatkarbin för en slaktad eller levande höna. Överlag fanns det lika bra tillgång på vapen som mat, om du hade något att byta med, eller tyska mark. Matvaror som gick upp till skyhöga priser om du betalade kontant var som sagt ägg, färskt eller levande kött, grönsaker och frukt, men även konserver av alla dess slag. I övrigt var det störst efterfrågan på toapapper, blöjor, bindor/tamponger, (hembränd) sprit, droger och då framförallt lokalproducerad cannabis då det var svårt att få in annat pga kriget, och för alla som inte hade en egen brunn eller bodde på landet – rent dricksvatten. Byteshandel blev vardag, och snart tappade även d-mark värdet för de flesta privatpersoner.

Min vän gillade att påta i trädgården, odla grönsaker och hade gott om höns på sin bakgård, och ganska snabbt insåg han att det var vettigt att ha vapen att försvara sina höns och sina grönsaker med, och hjälpa grannarna att försvara deras. Det var lättare att få tag på vapen och ammunition än en burk Coca-Cola. Samtidigt sålde militär och det som var kvar av övrigt officiellt styre vapen och ammunition till landet som de stred mot. Bosnien, Serbien, Kroatien – det var en ständig rundgång, och de enda som inte fick vara med var kosovoalbanerna, för de tyckte de allihop minst om.

Varje vecka fick han besök av sin far, som bodde inne i staden, och vid varje besök stannade han längre och längre – han tyckte det var så skönt med lugn och ro ute på landet utan allt det våldet och den grova kriminaliteten som han hade hemma, frisk luft utan alltför mycket stank av sopor, mänsklig avföring och ruttnande lik. Till slut stannade han för gott hos sin son, när det inte längre fanns kvar något hem att återvända till, för hela hans kvarter hade förvandlats till en grushög.

Vi har allt att lära om hur det var i det forna Jugoslavien då, och hur det är i östra Ukraina idag. Det är nämligen precis samma verklighet som vi i Sverige kan möta om vi dras in i en konflikt av något slag. Jag är förberedd så gott jag efter omständigheterna kan för de effekterna ett sånt här scenario kan få på mitt liv.

Är du?