Stöd svenskprepper.se


Läsvärda bloggar

Podcasts

Myndighetsinformation

Preppad i huvudet

Händelser och tankar omkring mig nyligen har återigen fått mig att tänka på det här med hur man reagerar på sin omgivning, och hur allt som händer en kan lyfta eller sänka ens dag, eller långa perioder av ens liv. Det är en otroligt bra och viktig vetskap att ha, hur man fungerar, hur man reagerar på spikar med adrenalin, trauman, och helt enkelt vanliga mänskliga beteenden omkring en.

För ett par år sen var jag på plats när det hände en trafikolycka på Stallbackabron i Trollhättan. En kvinna förstod inte en lastbils döda vinkel på en påfart och hamnade på snedden framför lastbilen och drogs med ett femtiotal meter. Jag har blivit tränad för akutsituationer i en tidigare anställning, och direkt satte de väldrillade funktionerna in – jag kände hur jag blir helt… kall i hjärnan på något sätt – och jag parkerade min bil halvvägs längs med långtradaren i filen bredvid, satte på varningsblinkers, gick ur bilen och drog på mig reflexvästen på väg mot kvinnans skrynkliga Golf. Bilen var relativt oskadad och hon var bara chockad, det hade gått lugnt och stilla till alltihop. Jag och lastbilschauffören fick ut henne ur bilen – dörren var lite ovillig – och han pratade med henne medan jag ringde polisen. För vår egen säkerhet lät jag min bil stå kvar, så inga bilar kom förbi. Polisen kom, korta vittnesberättelser, allting löste sig. Efter att det här hände började jag skaka, när jag började tända av från adrenalinet. Det var långt ifrån första gången jag var del i en akutsituation, och långtifrån sista, men har du inte det här dagligen så blir det en ansträngning på kroppen och psyket. Jag åkte hem till kompisen som jag var på väg till, och där blev jag hur matt som helst. Det var tungt att köra hem den kvällen, och nästa morgon sov jag väldigt länge. Det här var inte en vidare negativ situation, det var inga känslor inblandade från min sida, och det var inget som var tungt att se, t.ex. blod eller skador. Lik förbannat tog hela jag en rejäl smäll av det.

Nyligen hade jag ett väldigt konstruktivt möte (jajamensan, såna existerar faktiskt) på jobbet med min chef och en kollega. Det utmynnade i mer ansvar för oss båda, och dessutom fördelat mellan oss på ett sätt som satt som handen i handsken. Den dagen var jättebra, och hela kvällen förflöt i en skön dimma av gott om signalsubstanser från belöningscentrum. Nästa dag så kom en kollega, vi kan kalla honom Viktig-Petter (ej att förväxlas med min kollega Petter) och tyckte massa saker, och i vanlig ordning var det saker han hade väldigt dålig koll på. Hela resten av eftermiddagen var skit, jag blev så sjukt negativt påverkad av hans pissiga inställning. När jag kom hem kände jag mig bara allmänt arg, frustrerad och sådär så att kläderna skavde på kroppen. Jag somnade arg och sur.

Det här är två skitsaker, tycker du. Och jag med, egentligen. Men hur man reagerar på olika saker, och hur det påverkar en som kännande och tänkande människa är verkligen en stor del av välmåendet. Att råka ut för alla de små och stora saker som även ett mindre SHTF-scenario innehåller kan vara tunga trauman som staplas på hög. Min vän Urvaken var med om en trafikolycka nyligen. På det stora hela en liten skitparentes i livet när man går oskadd därifrån tycker du och jag, och i det långa loppet även han, men det gör inte hans egna upplevelser och effekterna av dem mindre verkliga för honom. Det är något han just nu bearbetar och måste ta sig ur för att må bra igen. Alldeles för många gör inte det utan trycker bara undan det, för att känslor är för bögar och kvinnor eller att de inte har tid att må dåligt. Särskilt den halvan av befolkningen som kallas män. Det väger å andra sidan den andra halvan upp med att ofta älta saker till förbannelse, långt mer än något mänskligt behov. Förstår du inte att jag generaliserar och raljerar lite nu är du dum i huvudet.

Att vara förberedd mentalt för ett krisscenario är så mycket mer är att stapla konserver på hög eller ha några kycklingar i ett hönshus. Det blir inte heller bättre av alla dessa människor som basunerar ut att i kriser hjälper människor varandra för att ”forskning visar det”. Det dessa människor sällan vill ta till sig – som framgår till och med i de mest politiskt vridna forskningsrapporter – är att människor hjälper varandra ända fram till dess att det egna måste gå först, t.ex. när man är hungrig eller törstig, eller etter värre, när ens barn och familj är det. Inte heller bryr de sig om de tydliga undantagen som även de nämns i en parentes i dessa everything is awesome-rapporter med närvaron av en stor eller liten konflikt, kriminella eller andra som i normalläge står utanför samhället, en pågående och inte initialt uppstyrd kris, fysiska hinder i form av avspärrningar gjorda av människor eller krisens grund. Lyssna inte på de människorna, det kommer göra dig till offer i vilken större kris som helst.

Lär känna dig själv och ditt psyke. Bearbeta smått och stort i livet. Våga ha mycket känslor, men låt de inte ta överhanden över logik och sunt förnuft utan använd hjärnan. Prata med någon närstående eller professionell lyssnare om du behöver prata av dig och resonera ur skit ur huvudet. Gör du det så är du mycket bättre rustad när krisen kommer.

Somliga går med preppade skor

Skor är kanske något som få förknippar med prepping och hemberedskap. En del tänker nog på kängor, eller kanske vandringsskor på sin höjd. För mig som har breda, höga och stora fötter – oftast storlek 48 – är skor ett ständigt huvudbry oavsett vad jag ska göra. Jag kan ju tex bara glömma att bowla om jag inte skaffar egna skor. Inte för att jag tycker bowling är vidare roligt, men ändå. Att låna någons skor som står mer lättillgängliga framför en dörr, bara att glömma. Att kunna välja och vraka bland skor man tycker är snygga och bekväma, inte en chans.

Väldigt många tillverkare av skor har visserligen stora storlekar, men eftersom en skostorlek är en enormt relativ vetenskap och väldigt få affärer tar in skor i större storlekar, så kan det bli jobbigt att behöva beställa hem, prova, skicka tillbaka, beställa hem större storlek och så vidare i all oändlighet. Om man som jag dessutom är lång och tung, så vill man ju ha ett bra stöd i skon, och helst vill man inte bli helt jävla ruinerad när man handlar heller. Jag har tidigare hittat några modeller som jag har trivs med från olika tillverkare, men precis alla de jag gillat har utgått ur tillverkarens sortiment så småningom.

Adidas Galaxy 4, stabil och bekväm sko med ett rätt fånigt namn

 

Givetvis kan man tillämpa preppertänket på skor med, och det är extra bra när man som jag har ett tämligen smalt utbud att tillgå, där man inte bara svirar in på en skoaffär och kliver i vilket par som helst. Men så häromveckan så gjorde jag precis det. Jag följde med en vän som skulle lämna tillbaka ett par byxor på en sportaffär. Ni vet, en sån där som vi tjockisar sällan går in i, eftersom det oftast bara av någon jävla anledning finns träningskläder för människor som inte behöver träna lika mycket som vi. När jag gick där och väntade så såg jag till min förvåning att det fanns en skokartong i hyllan som det stod storlek 48 på, och det var dessutom samma namn på kartongen som på ett par snygga skor på hyllan. Förstås så var min nästa direkta tanke att skokartongen säkert var tom. Någon hade redan köpt det enda paret 48:or, för så är det ju alltid annars de få gånger man ser något över storlek 46 på hyllan. Men nähä, se på fan. Skorna var kvar. Jag prövade dem på och herregud så skönt de satt. Vilken känsla det var att gå på energy disco laser 2000 deluxe cloud yeah yeah wow wow technology-sulorna. Tittade på priset, 399 spänn. Herregud. Och så var ett par Adidas Galaxy 4 M mina.

Ett par dagar senare när jag hade gått med dem insåg jag att jag behövde fler. Jag är ju prepper, och inte ens sportaffärer kommer ju vara öppna vid världens undergång. Så jag knatade till samma butik, för att be dem beställa in ett par till åt mig, och döm om min förvåning när det längst upp i ett undanskymt hörn i affären fanns ett par 48:or till. Fuck yeah! Fyrahundra spänn till fattigare, men nu med ett par till lika sköna skor förrådsställda på en lagerhylla här hemma, bredvid en oöppnad bordsfläkt och en dito kolgrill.

Att jag bara några dagar tidigare hade scorat ett par Haglöfs Vision II GTX till ett väldigt fördelaktigt pris inför sommarens semester då jag blivit hotad med att det blir en hel del knatande, även de med perfekt passform för mina absurda fötter, gjorde mitt nya fynd bara ännu bättre.

Så, hittar du ett par skor du verkligen gillar och som verkligen passar dina fötter och det som fötterna ska göra, köp flera par och ställ dem på hyllan. Och för dig som sliter ut mycket och kan dina storlekar, inte bara på skor, så kan jag varmt rekommendera den brittiska sajten SportsDirect (här på ful automatöversatt svenska) med ibland helt monstruösa rabatter på allt möjligt kläd/skorelaterat.

Finns det något lite udda som du har förrådsställt massvis av, eller är jag den ende som går med preppade skor?

 

”Nedsläckt land” imponerar inte

I måndags hade regim-TV:s dokunåntingsåpaserie ”Nedsläckt land” premiär, och alla sex avsnitten fanns genast tillgängliga på SVT Play. Väldigt många plöjde hela serien under måndagen, och kommentarerna gick högt och lågt på sociala medier under eftermiddagen och kvällen. Bland svenska preppers var det ganska delat, men det framgick en rätt tydlig trend i vad som var den stora vattendelaren om programmet, som åtminstone jag tyckte var rätt så humoristisk. Titta gärna runt lite och se om du kan hitta samma mönster som jag gjorde. I övrigt var det ett fasligt hyllande av ett tämligen mediokert genomförande av en jättebra idé.

Konceptet med hela programmet är att tio personer åker till två olika hus och har ”inte en aning” om vad som ska hända. Halva gänget får bo i ett gammalt hus och halva i ett hypermodernt. Sen går strömmen och sen låtsas de i sex avsnitt att det är något som har hänt på riktigt i hela Sverige och att det inte finns kamerateam med fullt av eldriven utrustning omkring dem. Något så in i bänken krystat och regisserat in i minsta detalj, värre än vilket Farmenavsnitt som helst. Givetvis är det jättebra att väcka frågan i människors sinnen om att man måste göra något själv när en kris kommer, och att stat eller kommun inte kommer till din hjälp. Men när alla ändå sitter där och får reda på hur totalt fuckade de är vid minsta lilla strömavbrott, varför inte passa på att utbilda dem då? Ytterst lite gjordes för att informera om lämpliga åtgärder för att få bukt med de problem som uppstod, och redan halvvägs in i serien är det klart och tydligt att om man bor i ett modernt hus kan man antingen muta sig in i ett omodernt hus med kryddor och tryffel, eller så dör man på fläcken. Hela upplägget kändes väldigt cyniskt och ogenomtänkt. Jag känner många preppers som bor i lägenhet vilket beredskapsmöjlighetsmässigt torde motsvara det moderna huset i serien, som har en väldigt bra hemberedskap för en lång tid utan ström och andra bekvämligheter.

Istället för att vara folkbildande och informera om vad man kan ta för förebyggande åtgärder för att kunna vara mer förberedd inför en kris, stor som liten, så berättar tv-serien för oss hur man kan göra reaktivt, dokusåpaklippt. Ta vattnet som är det andra som försvinner för deltagarna efter elen, och det absolut viktigaste du måste lösa, alla kategorier. Ingen som helst vikt läggs vid att informera om att man bör tappa upp vatten medan det finns i kranen i t.ex. kastruller, baljor etc för att använda för hygienbruk – eller rentav för konsumtion. Istället får vi se hur det sågas i ett PVC-rör, som sen fylls med troligtvis kontaminerad gyttja och sen häller man smutsigt bäckvatten i det och voila, så är dricksvatten inte längre en issue i serien. Givetvis fungerar det inte alls så i verkligheten, och det som visas hjälper inte en enda människa att skaffa sitt livsnödvändiga vatten. Att istället förbereda sig på en kris utan vatten är att ha dricksvatten på dunkar, och kanske till och med samla på sig hygienvatten i någon form av större eller flera mindre behållare. Att ha ett eller flera vattenfilter med/på sig alltid är inte heller det vidare krävande, med tex ett LifeStraw kan du sätta dig i närmaste bäck och bara börja sörpla. Det krävs varken stora investeringar eller någon vidare kunskap för att säkra tillgången till drickbart vatten för dig och din familj. Det faktumet sket SVT helt i.

Att deltagarna befinner sig på annan ort, med vad jag antar är relativt strikta packlistor som i alla dokusåpor, det tar bort den grundberedskapen vi har i och med våra hem. Där har vi skydd, där har vi även om uttalad krisberedskap helt saknas oftast en uppsjö saker som är bra att ha som förberedelser. Saker som värmeljus, massa kläder och övriga textilier, ett rätt digert matförråd i form av ”det man har i kylen, frysen och skåpen”, en miljö som är bekant både i hemmet och utanför, kunskap om var det finns vatten, fiskesjöar, naturliga samlingspunkter för människor, viss eventuell kommunal assistans och många fler saker. Det här är saker som de flesta av oss kommer att ha tillgång till i de flesta kriser som drabbar oss.

Eftersom det är SVT var genusfrågan givetvis med, och antagligen jättevinklad helt som de vill presentera den – som ett toxiskt manligt problem. Enligt flera av deltagarna är traditionella könsroller ett problem, och måste motverkas – oavsett situationen, individernas kunskap eller individernas vilja. Genus över allt. Typiskt manliga saker är tydligen att hugga ved och fiska. Och typiskt är att manliga rollerna inte bidrar mycket till det gemensamma. Genus över allt. Både ha genuskakan och kasta den argt i väggen. Om någon skulle dra upp genusfrågor i en kris med mig, så skulle vi genast ha mer mat över till andra.

Den stora behållningen av serien från mitt perspektiv, var deltagarna. En intressant blandning människor, som kunde bidra med olika kunskaper från sitt ”civila” liv som kunde appliceras på det beredskapstänk som var nödvändigt under deras tid tillsammans. Att lära sig, att besitta och att lära ut kunskap räknar jag som en av de viktigaste förberedelserna någonsin – detta går helt i linje med att ensam faktiskt inte är stark, vi behöver flera personer som kan komplettera varandra både fysiskt och psykiskt omkring oss för att fungera väl. Det var tydligt att många kunskaper inte visades upp i serien, då flera saker bara fungerade helt magiskt och att flera av deltagarna var mer kompetenta än vad de framställdes som. En nästan lika stor behållning var ungefär hälften av ”experterna” som uttalade sig. Såväl statligt finansierade röster som privata hördes, och ingen vågade väl riktigt säga det rakt ut även om det hintades – Sverige beredskap är skitdålig. Trots detta fick de förmedlat en hel del viktig information. Ingen annan än du kommer att ta ansvar för något som har med dig att göra. Är det som hänt en pågående kris så kommer det inte finnas några partytält med bullar och mackor och varmt kaffe uppställt. Det verkar dock som att serien har fått en del att öppna ögonen. Nu är det bara att hoppas på att de inte fortsätter lyssna på staten, utan bildar sig en riktig uppfattning istället, så att det blir en faktiskt hemberedskap och inte några 72-timmarspaket med havredryck.

Den som har ansvar för dig och de dina är du. Se till att ta det. Läs om grundläggande hemberedskap här på bloggen, hos de jag länkar bredvid här, under #prepperSE på Twitter och i Prepping & Krisberedskap på Facebook.